Elevhälsan - Lagändringar – stärkt stöd och skydd för barn och unga



 Kom ihåg?
Ej medlem? Registrera dig!


Lagändringar – stärkt stöd och skydd för barn och unga

Publicerad: 2013-04-07
Det blev ingen ny barnlag, LBU. Men barnets och den unges rätt har stärkts i lagstiftningen både gentemot handläggare och vårdnadshavare, skriver Staffan Olsson. Här berättar han om de förändringar som skett och vad det i praktiken innebär.

Artikeln har tidigare publicerats i Socionomen nr 2 2013.
Text: Staffan Olsson

Det sägs att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge.

Och väntan har verkligen varit lång efter det att Barnskyddsutredningen sommaren 2009 presenterade sitt förslag till en helt ny barnlag – LBU, Lag om stöd och skydd för barn och unga. Men i höstas kom regeringens proposition och från årsskiftet 2012/13 har SoL, LVU och offentlighets- och sekretesslagen ändrats i viktiga delar, bland annat när det gäller barn och ungas rätt, förhållanden för placerade barn, anmälningsplikt och socialnämndens utredningar vid oro för ett barn.

Men frågan är vad det slutligen blev av utredningsförslaget? Utredaren Kerstin Wigzell säger i en intervju i Socionomen 7/2012 att socialtjänstlagen har blivit ett oöverskådligt lappverk och att man nu borde tagit chansen att skapa en egen sammanhållen lag för barn och unga i socialtjänsten.

Regeringen var mycket tydlig i sina utredningsdirektiv: Utredaren "ska ta ställning till om bestämmelserna till skydd och stöd för barn och unga ska sammanföras i en särskild lag och om de bestämmelser i SoL, som reglerar socialtjänstens familjerättsliga arbete ska föras över till den särskilda lagen."

Och Barnskyddsutredningen föreslog en helt ny lag. Det förslaget nappade inte regeringen på och många tunga remissinstanser var faktiskt tveksamma till LBU. Jag skrev i min artikel i Socionomen 3/2010 "Barnskyddskommitténs förslag..." att "Min bedömning är att regeringen noga bör begrunda om en ny LBU ska införas, med tanke på flera tunga remissinstansers stora tvekan." Socialstyrelsen var positiv men många andra gjorde tummen ned.

Hur motiverar regeringen i sin proposition 2012/13:10 "Stärkt stöd och skydd för barn och unga" sitt beslut att inte nappa på utredningens förslag om en ny och sammanhållen barnlag? Frågan är ju av avgörande principiell betydelse. Inte ett ord sägs om LBU! Ingenstans i hela den 125 sidor tjocka propositionens förslags- och diskussionsdel nämns LBU. Borde inte regeringen, åtminstone kortfattat, ha redovisat sitt ställningstagande: ett fortsatt "lappa och laga" i stället för att välja en helt ny barn- och ungdomslag? Sannolikt har det funnits skilda uppfattningar inom regeringen i frågan. Kanske är det därför man helt enkelt valt att lyfta bort den ur propositionen genom att inte ens nämna LBU vid namn. Detta kan inte ses som annat än ett svek, inte minst mot den utredare som gjort sitt jobb och mot socialtjänstens personal som väntat tre år på besked om huruvida det skulle bli en ny och sammanhållen barnlag.

 Vad blev det inte?

Det blev alltså ingen ny lag LBU. Inte heller tas i propositionen frågan upp om tillstånd för privata konsulentstödda verksamheter som yrkesmässigt bedriver psykosocialt stöd eller behandling för barn och unga i familjehem. Den frågan utreds vidare inom pågående översyn av LVU (direktiv 2012:79).

Utredningens förslag om att socionomexamen ska krävas för vissa arbetsuppgifter har bakats in och behandlats av Behörighetsutredningen SOU 2010:65 Kompetens och kvalitet. På sidorna 465-520 lämnas där förslag som bland annat innebär att ett kompetenslyft ska genomföras för tjänstemän med vissa handläggningsuppgifter i socialtjänsten och verksamhet enligt LSS. Krav ska ställas i lag på socionomexamen, eller annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan, för att utföra dessa arbetsuppgifter inom socialtjänsten:
• bedömning av om utredning ska inledas
• utredning och bedömning av behovet av insatser eller av andra åtgärder
• uppföljning av beslutade insatser, och för vissa arbetsuppgifter inom verksamhet enligt LSS. Behörighetsutredningen föreslår dock av olika skäl ingen legitimation av socionomer.

 Barns rätt stärks

Många av utredningens förslag har nu genomförts. Barnets och den unges rätt har stärkts i lagstiftningen, både gentemot handläggare och vårdnadshavare. Därigenom kan man säga att FN:s Barnkonvention bättre kommer till uttryck i den nya lagtexten. Och frågan om att göra Barnkonventionen till svensk lag är högst aktuell. Den frågan har lett till många motioner med krav på snabb inkorporering. Något beslut om detta kommer dock inte under de närmaste åren men frågan utreds.

Vid beslut eller andra åtgärder som rör vård- eller behandlingsinsatser för barn ska det som är bäst för barnet vara avgörande. Detta tydliggörs nu även i SoL. Tidigare bestämmelse om att barn bör höras om det kan vara till nytta för utredningen har försvunnit. I propositionen säger man att barnet ska ha rätt att föra fram sina åsikter i frågor som rör barnet självt, oavsett om socialnämnden eller domstolen anser att det tillför utredningen något. Och barnet/den unge ska få relevant information och hans/hennes åsikter ska så långt det är möjligt på olika sätt
klarläggas. Åsikterna/Inställningen ska tillmätas betydelse i förhållande till ålder och mognad. Men socialtjänsten behöver ledning i hur barns ålder och mognad ska beaktas i utredningar. Därför kommer någon myndighet (sannolikt från 1/7 den nya Inspektionen för vård och omsorg, som ersätter Socialstyrelsen som tillsynsmyndighet) att få till uppgift att ta fram vägledning kring hur barns ålder och mognad kan värderas.

Barn ska också ges möjlighet till öppna insatser från 15 års ålder utan vårdnadshavarens godkännande. Och uppföljning utan vårdnadshavares samtycke ska i vissa fall kunna ske inom två månader efter avslutad orosutredning för ett barn, när samtycke saknas till insats och när barnet bedöms vara i särskilt behov av nämndens stöd och skydd utan att LVU är aktuell (SoL 11:4 a). På samma villkor kan uppföljning ske efter det att en familjehems- eller HVB-placering har upphört (SoL 11:4 b).

Barn placerade i familjehem eller HVB får rätt till en särskilt utsedd socialsekreterare, som ansvarar för kontakterna med barnet eller den unge. Och i lagen skrivs även in att socialsekreteraren ska besöka barnet/den unge regelbundet och i den omfattning som är lämplig. Man avstår ifrån att fastställa ett minsta antal besök, av det skälet att det "ligger en fara i att så detaljerat ange" detta. Socialstyrelsen nämner i de allmänna råden (SOSFS
2012:11) att minst fyra besök ska göras, något som rimligen kan behöva modifieras utifrån regeringens tydligt uttryckta uppfattning.

Redan 2010 och 2012 har socialnämndens möjligheter ökat att i vissa situationer tala med barn utan en vårdnadshavares samtycke eller närvaro (SoL 11:10) samt besluta om insatser med endast en vårdnadshavares samtycke (FB 6:13 a). Sammantaget har ovanstående bestämmelser bidragit till att barnets rättsliga ställning har stärkts på bekostnad av vårdnadshavarens.

 Anmälningsplikt till socialnämnden

Bestämmelserna om anmälningsplikt och om socialnämndens utredningar ändras i vissa viktiga delar. Den tidigare formuleringen i SoL 14:1 innebar att en anmälan för allmänheten eller någon anmälningspliktig skulle göras till socialnämnden när man fick "kännedom om något som innebär att socialnämnden behöver ingripa till ett barns behov av skydd". Den kopplingen till vad socialnämnden kan tänkas göra tas nu bort, vilket innebär att en anmälan ska göras med en rakare formulering om man "får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa". Men denna förändring ska, enligt regeringen, varken leda till fler eller färre anmälningar.

Regeringens motivering är att "problem har funnits att anmäla med koppling till om socialnämnden kan behöva ingripa till ett barns skydd. Den nya formuleringen förutsätter ingen förkunskap om socialtjänstens arbete utan utgår ifrån anmälarens egna iakttagelser och oro." Bestämmelsen om att var och en "bör anmäla" läggs i en egen paragraf, SoL 14:1 c.

Barnskyddsutredningen föreslog att den som gör en anmälan ska kunna påkalla ett möte. Så långt ville inte regeringen gå, utan nöjde sig med att föreslå att socialnämnden bör erbjuda barnet, vårdnadshavaren och den som (med anmälningsplikt) gjort anmälan ett möte. Mötet ska erbjudas om det med hänsyn till barnets bästa är lämpligt (SoL 14:1 a).

Mötesformen sägs vara olämplig vid till exempel
• misstanke om att barnet utsatts för våld, övergrepp eller något annat brott av närstående
• vid hedersrelaterat våld eller förtryck
• då socialtjänsten har annan information som gör mötesformen olämplig
• vid omedelbara omhändertaganden.

Det är viktigt att informera vårdnadshavare och barn om att mötet är frivilligt och det bör ligga inom ramen för förhandsbedömningen. Regeringen har nog, misstänker jag, en känsla av att möten inte kommer att erbjudas som sig bör, eftersom man lovar att noga följa hur bestämmelsen används.

En annan möjlighet som från årsskiftet ges socialtjänstens personal är att återkoppla viss information till en anmälare (SoL 14:1 b). Bestämmelsen innebär att en uppgift om att en utredning har inletts, inte har inletts eller redan pågår utan sekretesshinder får lämnas till en anmälare på begäran från denne, om det med hänsyn till omständigheterna inte är olämpligt att göra detta.

"På begäran" ska alltså uppgiften lämnas. Men regeringen säger att nämnden även på eget initiativ – när man kan ha intresse av det – ska kunna lämna sådana uppgifter till den som gjort anmälan. Idag överlämnas ibland denna information med samtycke eller vid ett gemensamt möte inom ramen för förhandsbedömningen. Regeringen anser att det finns ett behov av att öka möjligheten att återkoppla.

Bestämmelsen om återkoppling gäller inte för en uppgift om att utredningen är avslutad och den, liksom bestämmelsen om att erbjuda ett möte, avser bara den som har gjort anmälan och tillika har en skyldighet att anmäla. Skulle alltså en privatperson göra en anmälan så har inte han/hon rätt till möte eller information, vilket är rimligt. Men inte heller personal i skola eller förskola, där barnet går, har den rätten, ifall någon annan har anmält. Då måste ett samtycke inhämtas eller socialnämnden utnyttja OSL 10:2, det vill säga det bedöms vara nödvändigt för nämnden att informera för att fullgöra sin egen verksamhet.

Socialnämndens utredningar

Flera nya regler har införts vid utredningar som gäller barnets eller den unges behov av skydd eller stöd. I SoL 11:1 a anges att när en anmälan har gjorts ska en dokumenterad bedömning genast ske av om ett omedelbart skyddsbehov finns. Dessutom finns numera en fastställd tidsgräns för när ett beslut om att inleda en utredning ska fattas. Det ska ske inom 14 dagar efter det att en anmälan har kommit in, ifall inte synnerliga skäl finns.

Regeringen säger visserligen att skyddsbedömningar som regel redan görs idag men detta behöver förtydligas i lag. Bedömningen ska göras samma dag som anmälan kommer in eller senast dagen efter.

Tiden att inleda utredning kan förlängas vid synnerliga skäl. I propositionen nämns att det till exempel kan handla om att synkronisera socialtjänstens utredningsarbete med polisens förhör med en ung lagöverträdare eller att det, trots ansträngningar, inte går att få tag i familjen men här avgör allvaret i anmälan om det går att avvakta. Möjligheten att åberopa synnerliga skäl ska tolkas restriktivt och får inte relateras till organisatoriska skäl, arbetsanhopning eller bristande resurser för hantering av anmälningar.

En förändring har också skett så att det i vissa fall är möjligt att inte underrätta den som berörs av en utredning om att den har inletts. Detta kan ske ifall särskilda skäl talar emot en sådan underrättelse. Några av de exempel man nämner är vid misstanke om brott mot barn som utreds av polisen där utredningen är i ett känsligt läge och där information till vårdnadshavaren kan innebära ett stort men för brottsutredningen, vid hedersrelaterat
våld samt när ett barns uttryckliga önskan bör ha företräde framför vårdnadshavarens informationsbehov. Man nämner också att problematiken framförallt berör unga flickor som kontaktar socialtjänsten för att få skydd och stöd i utsatta situationer.

 Vård utanför det egna hemmet

Jag har tidigare nämnt att varje placerat barn och ung person ska ha rätt till en egen, särskilt utsedd, socialsekreterare och att denne ska göra besök i den utsträckning som behövs utifrån barnets eller den unges behov och önskemål.

Det sägs ingenting om vilken socialsekreterare som ska vara barnets/den unges. Det behöver inte vara en helt ny person. Socialsekreterarens roll innebär att handla i barnets/den unges intresse. Så långt möjligt ska denne socialsekreterare ha en självständig ställning i förhållande till familjehemmet eller HVB, det vill säga inte handlägga frågor som rör villkoren för uppdraget mellan socialtjänsten och vårdgivaren. Regeringen säger även att kommunerna om möjligt bör sträva efter att ha skilda socialsekreterare som har kontakten med barnet och med
familjehemmet/HVB. Det kan också vara lämpligt för näraliggande kommuner att samverka med varandra.

Vilken betydelse kommer bestämmelsen om barnets "egen" socialsekreterare att få? Tanken är god och i bästa fall kan den leda till kontinuitet, närhet och empati, något som ett placerat barn behöver. I sämsta fall leder den till ingenting. Framtiden får utvisa vad som händer. Denne socialsekreterare bör, menar jag, tänka noga på att verkligen bli barnets biträdande röst och tydligt stå upp för den unges behov, i familjehemmet/HVB och i kontakten med vårdnadshavarna.

Även i övrigt har lagstiftningen ändrats och förtydligats vid placering. Några exempel på det är att om det i en kommun finns någon i ett tilltänkt enskilt hem som vistas där efter beslut av annan kommun, ska nämnden informera och samråda även med den kommunen (SoL 6:6
a). Nämnden ska även ingå avtal med dem som nämnden avser att anlita som familjehem, där bland annat nämndens åtaganden som avser barnets behov av stöd och skydd under placeringen ska framgå (SoL 6:6 b). De avtal med familjehemmet som hittills har tecknats har inte varit tillräckligt omfattande och de har inte heller krävts. I avtalet ska klargöras vilka uppgifter som kan läggas på familjehemsföräldrarna och frågan ska också regleras om vad som ska gälla ifall familjehemmet vill ta emot ytterligare ett barn, till exempel från annan
kommun. Barnet/Den unge ska dessutom få relevant information om avtalet. Avtalet ska tecknas direkt med dem som nämnden avser att anlita som familjehem, inte med konsulenter eller andra enskilda som ger hemmet stöd. Detta framgår av kommentaren till SoL 6:6 b.

Krav kan numera ställas på att familjehemmen genomgår utbildning innan ett barn placeras eller i nära anslutning till placeringen. Och socialnämnden ska tillhandahålla den utbildning som behövs för dem som nämnden tänker anlita för vård av barn i familjehem eller jourhem. Vilken kommun ska tillhandahålla utbildningen? Regeringens svar är att familjehemsföräldrarnas situation och önskemål praktiskt ska vara det som avgör och kostnaden bör då kunna fördelas mellan kommunerna.

Överväganden om fortsatt vård

Bestämmelserna om övervägande av fortsatt vård utanför hemmet har fått ett viktigt tillägg i SoL 6:8 st.1 och LVU 13 §, st.1. Som tidigare gäller att minst en gång var sjätte månad ska det övervägas om vården fortfarande behövs men man lägger dessutom till "hur vården bör inriktas och utformas".

Överväganden sägs i vissa fall bidra till osäkerhet och ovisshet för både barn, vårdnadshavare och familjehem. Det förutsätts att socialtjänsten aktivt följer den pågående vården genom personlig och kontinuerlig kontakt med alla inblandade. Regeringen har bedömt att det behövs ökad förutsägbarhet för barn, vårdnadshavare och vårdgivare samt större öppenhet kring de bedömningar som görs.

Stöd till familjehemsföräldrar efter en vårdnadsöverflyttning

Antalet vårdnadsöverflyttningar är lågt. Många familjehemsföräldrar är tveksamma, främst för att de tidigare vid sådan överflyttning förlorade stödet från socialtjänsten i placeringskommunen. I SoL 6:11 görs därför ett tillägg som innebär att vid en överflyttning av vårdnaden ska socialnämnden ge särskilt förordnade vårdnadshavare råd och stöd. Det ska ges av socialnämnden i den kommun som beslutat om familjehemsplaceringen om särskilt
förordnade vårdnadshavare begär det.

Tanken är att bättre garantera familjehemsföräldrar fortsatt stöd från placeringskommunen efter en vårdnadsöverflyttning. Insatser till det enskilda barnet ska dock ges i den kommun därbarnet är bosatt.

Privatplaceringar

Vid placeringar som sker utan beslut av socialnämnden föreslog Barnskyddsutredningen att socialnämndens ansvar helt och hållet skulle tas bort för barn som av sina föräldrar placeras hos någon annan, men att medgivandet skulle behållas. Någon sådan förändring har inte skett utan socialnämndens ansvar kvarstår i stort sett såsom tidigare. Men någon skyldighet finns inte för socialnämnden att lämna dem som vårdar barn i ett annat enskilt hem råd, stöd och annan hjälp. Detta krävdes tidigare i SoL.

Socialstyrelsen har i frågor som gäller placerade barn i januari gett ut en ny handbok "Barn och unga i familjehem och HVB- Handbok om socialnämndens ansvar och uppgifter".

Några förändringar i övrigt

I SoL 5:11, st. 3 och 4 har gjorts tillägg och förändringar när ett barn utsätts för brott eller har bevittnat våld.

I stycke 3 sägs att socialnämnden ansvarar för att ett barn som utsatts för brott, och dennes närstående får det stöd och den hjälp som de behöver.

I stycke 4 finns ett tillägg som innebär att ett barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot närstående är offer för brott. Socialnämnden ska då "ansvara för att barnet får det stöd och den hjälp som barnet behöver." Tidigare gällde bestämmelsen våld med mera mot vuxna närstående och då barnet kunde "vara i behov av stöd och hjälp." Det betyder numera att ett barn som bevittnar våld är ett brottsoffer även när till exempel ett syskon utsätts för våld, inte bara en förälder eller annan vuxen närstående. Det är viktigt att detta framgår av socialtjänstens och polisens utredningar, eftersom det styrker barnets rätt till ersättning.

Bland viktiga utvecklingsarbeten nämner regeringen i propositionen att man tänker utforma en digital pedagogisk presentation av bestämmelserna i SoL och LVU, lättillgängliga för barn, föräldrar och andra: "Barntjänsten på nätet". Dessutom påpekas behovet av att socialnämnden själv gör sig synlig på de platser där barn och ungdomar finns. I Barnombudsmannens årsrapport för 2012, Signaler, redovisas att socialtjänsten ofta framstår som frånvarande och osynlig för barnen.

Kommunerna kommer att kompenseras med 65 mkr från och med 1 januari 2013 tills vidare. Kompensationen sker främst för de förändringar som handlar om socialnämndens ansvar att tillhandahålla utbildning för och teckna avtal med familjehemmen, att återkoppla information till en anmälare och vissa administrativa kostnader i samband med särskild utsedd socialsekreterare för barn. Allt i övrigt ger ingen kompensation, eftersom det enligt regeringen
inte innebär kostnadsökningar för kommunerna.

  Frågor för framtiden

De nya lagbestämmelser som kom vid nyår har inneburit tillägg och förändringar för barn och unga i behov av stöd och skydd. Sannolikt kommer ytterligare kompletteringar de närmaste åren, inte minst när översynen av LVU är färdig. Man kan ställa frågan om den nya lagstiftningen kommer att förändra utsatta barns och ungas villkor på djupet eller om det bara handlar om puts på ytan.

Viktigt är att förändringarna utvärderas inom något år. Hur kommer till exempel ett system med placerade barns särskilda socialsekreterare att fungera i praktiken? Leder uppföljning efter utredning eller avslutad placering av barn/unga till att de vid behov kan ges stöd? Och kommer socialnämnden i sina utredningar att, som lagen medger, erbjuda möten och återföra basal information till anmälaren?

Staffan Olsson, Södertälje
Föreläsare, författare
staffanolsson45@gmail.com






annonser

Föreläsare

Ämnen

Säkerhet  Servicebemötande  Konflikthantering  
Hitta fler föreläsare här

Elevhälsan.se

Kontakta oss
Tipsa oss om material
Följ oss på Facebook


Vår huvudsponsor

Prorenata är huvudsponsor för elevhälsan.se