Fråga:
Fråga: Vi har ett problem. Maken har en dotter sen tidigare som är 7 år. Det har varit en svår och bråkig vårdnadstvist från mammans sida. Maken har dottern varannan helg och de har gemensam vårdnad. Nu har dottern kommit till oss och bett oss ordna så hon får prata med en vuxen om sina tankar. En utomstående vuxen som varken känner oss eller hennes mamma och hon vill inte att hennes mamma ska veta nåt.
Hur ska vi göra?
Skolkuratorn på flickans skola vägrar hjälpa dottern utan mammans vetskap för att hon inte får, kan det verkligen stämma? Måste vårdnadshavarna veta för att barn ska få söka hjälp hos skolkuratorn?
Läs Staffan Olsssons svar och följ även debatten på kuratorernas disskussionsforum
Svar:
(Svaret uppdaterat 2019-06-18)
Min synpunkt i denna fråga
Flickan är i detta fall endast 7 år. Då finns mycket små möjligheter att hålla mamman, som vårdnadshavare, utanför de samtal barnet har med kuratorn. Man brukar tala om en 12 års mognadsgräns, då ett barn i vissa fall kan börja föra samtal av detta slag med en befattningshavare i t.ex. skolan, utan vårdnadshavarnas vetskap. Från den åldern börjar barnen frigöra sig från hemmet och ska kunna finna lösningar i vissa frågor tillsammans med andra, utanför hemmet.
En mamma som är vårdnadshavare har ett stort ansvar för sitt barn, även i de fall relationen mellan mamman och barnet är dålig. Detta framgår av föräldrabalken. Båda vårdnadshavarna har alltså rätt att få veta att den 7-åriga flickan kontaktar kuratorn. Skulle pappan i exemplet vilja och acceptera att barnet besöker kuratorn, ensam eller tillsammans med sig, ska mamman informeras, om det framkommer sådant som hon bör ha kännedom om. Det finns alltså, enligt min bedömning, inget tvingande krav på att alltid informera, utan informationen ska lämnas om något av betydelse framkommer för mamman som vårdnadshavare.
Däremot kan en tonårig flicka eller pojke själv ta kuratorskontakt och i sådana fall kan emellanåt en vårdnadshavare hållas utanför. Men där är min bestämda uppfattning att en kurator, så långt det är möjligt, ska försöka skapa stabila broar mellan vårdnadshavare och barn. Jag märker tyvärr att skolpersonal alltför ofta håller hemmet utanför, även i allvarliga situationer, där hemkontakt verkligen skulle tas. Det kan handla om missbruk, självmordstankar, övergrepp en flicka utsatts för, svår mobbning m.m. Även om kontakten och samarbetet mellan två vårdnadshavare brister, är det rimligt att en kurator försöker inbjuda båda till samtal och gärna samtidigt.
Jag vill också påminna om den anmälningsplikt enligt SoL 14:1 en kurator har till socialnämnden vid kännedom eller misstanke om att ett barn far illa.
Jag kan tillägga att skulle ett litet barn berätta om allvarliga brott som hon/han utsätts för i hemmet kan en kurator samtala med barnet om detta och sedan, själv eller i kontakt med t.ex. en rektor, anmäla till socialtjänsten och eventuellt till polis. Då kan också innehållet i samtalet (som rimligen dokumenteras) sekretessbeläggas mot hemmet med stöd av OSL 12:3.
Om detta och en hel del till skriver jag i min bok ”Sekretess och anmälningsplikt i förskola och skola”, Studentlitteratur 2019.
