Fråga:
Jag undrar vad som gäller när en elev själv inte vill ta emot särskilt stöd? Jag arbetar som speciallärare och har en elev i åk. 9 som inte vill ta emot särskilt stöd varken i klassrummet eller enskilt. Chef och kollegor vill tvinga eleven genom att vägra släppa in eleven i klassrummet men det skapar knappast förutsättningar för att eleven ska bli motiverad tänker jag. Vårdnadshavare har inte svarat när jag uppmanat dem att prata med eleven om stödbehovet. Eleven bedöms behöva stödet för att nå kunskapskraven i ämnet.
Vad bör jag göra?
Tack på förhand,
Erik, speciallärare
Svar:
Hej Erik,
och tack för din fråga. Du står inför ett dilemma. Din etiska och specialpedagogiska kompass visar tydligt att du inte tror att tvingande åtgärder är rätt väg att gå. Samtidigt säger din chef att det är den vägen du ska ta.
När elever inte vill ta emot stöd varken i klassrummet eller enskilt så behöver vi förstå vad orsaken är genom att skolpersonal lyssnar in eleven. Orsakerna kan skifta mycket mellan olika elever och orsaken kan ibland även skifta över tid för den aktuella eleven. En vanlig orsak kan vara att eleven vill kunna känna sig som alla andra och då behöver samtal ske kring detta. När eleven berättar och svarar på frågor, behöver vi ofta ställa flera olika konkretiserande följdfrågor för att kunna förstå elevens upplevelser, motiv och skolsituation på ett djupare plan. Det kan vara svårt för vårdnadshavare att göra detta.
Vi behöver ofta även komplettera med vårdnadshavarnas tankar om vad orsakerna kan vara. Om jag gissar rätt så har du haft möte med vårdnadshavarna och lyssnat in dom, vilket är jättebra men de har sedan inte återkopplat ifall de har pratat med sitt barn om stödbehovet och vad som i så fall framkom. I en del fall kan vi behöva påminna vårdnadshavarna om det vi har kommit överens om att göra, i andra fall kan det vara aktuellt att elevens mentor eller en skolledare kontaktar vårdnadshavarna. Det är heller inte ovanligt att vårdnadshavare känner sig maktlösa om deras barn exempelvis uttrycker stark ångest eller inte svarar på denna typ av frågor. Kanske är det orsaken till att vårdnadshavarna inte har svarat er.
När vi lyssnar in eleven och vårdnadshavarna bör vi även ta del av deras egna förslag på lösningar. Ibland får vi lysande kloka förslag som verkligen visar sig fungera bra. Ibland får vi förslag på lösningar som kanske inte känns genomförbara eller lämpliga, men då kan vi ändå samtala utifrån detta. Jag håller helt med dig om att en förutsättning för att kunna lyckas ge denna elev stöd är att hen upplever någon form av motivation. Likaså är det oftast även viktigt för eleven att stödet som erbjuds känns begripligt och hanterbart. Detsamma gäller för vårdnadshavarna.
Juridiskt har skolan, och ytterst rektor, skyldighet att försöka få till en god samverkan med elev och vårdnadshavare, att utreda och förstå elevens behov av stöd samt att sedan sätta in adekvat stöd men vi kan inte tvinga elever att ta emot stödet. I dessa fall behöver vi fortsätta att försöka hitta andra ingångar och lösningar, samt dokumentera det vi har prövat och resultaten av detta.
Sänder ljusa tankar att ni hittar framkomliga vägar tillsammans.
Soliga hälsningar
Gudrun Löwendahl Björkman