Elevhälsan - Höja gränsen för mottagande i särskolan?

 Kom ihåg?
Ej medlem? Registrera dig!


Gunilla Carlsson Kendall svarar

Höja gränsen för mottagande i särskolan?

Fråga:

Jag har läst någonstans (minns ej var och hittar inte igen det) att man talar om att "höja" gränsen för mottagande i särskolan så man även ska ta emot barn runt 75-80, den diagnos som kallas marginell mental retardation. Är detta någon som ni hört talas om??



Svar:

Hej,

Det här är en fråga som jag som handledare mött ett antal gånger under det senaste året, i samband med att översättningen av mini-dsm-5 kom ut. I den svenska översättningen av mini-varianten av DSM-5 finns det inte längre något resonemang kring IQ-siffror som lett till att man uppfattat det som om IQ inte längre ”är så viktigt”. De förändringar som gjorts i manualen är att man ändrat namnet från ”utvecklingsstörning” till ”intellektuell funktionsnedsättning”. Man betonar vikten av att göra en bedömning av den adaptiva förmågan –vilket varit praxis att göra på ett systematiskt sätt i Sverige under ett antal år.(Tänk på att manualen är amerikansk – det ser kanske inte likadant ut överallt?) En annan förändring är att man har en skrivning runt bedömningen av personer på mycket låg nivå, där man konstaterar att IQ inte är särskilt användbart.

I mini-dsm-5 är inte hela texten översatt från den stora manualen. I den amerikanska manualen (s 37) står det om bedömning med hjälp av intelligenstest: ”individuals with intellectual disability have scores ofapproximately two standard deviations or more below the population mean, including a margin for measurment error (genarally + 5 points). On tests with a standard deviation of 15 and a mean of 100, tis involves a score of 65-75 (70+-5). Clinical training and judgment are required to intepret test results and assess intellectual performance”  Här finns alltså siffrorna med, och sättet att tänka kring dessa är detsamma som tidigare. Det har inte skett någon förändring i hur man ser på intellektuell  funktionsnedsättning m.a.o.

Manualen är ett hjälpmedel för klinikern – inte ett facit – och det är viktigt att komplettera den svenska översättningen med att också ha tillgång till den amerikanska ursprungstexten. I den svenska översättningens förord (VII) står det att: ”Rätt användning av mini- D 5 förutsätter en god kännedom om de textbeskrivningar som är kopplade till kriterieuppsättningarna för var och en av diagnoserna i systemet.”

Marginell Mental Retardation eller marginell intellektuell funktionsnedsättning, som det heter i den nya manualen, återfinns under ett kapitel som kommer sist i manualen under rubriken: Andra omständigheter som kan vara i kliniskt fokus. I förtexten står det: ”De tillstånd eller problem som beskrivs i detta kapitel representerar inte psykisk ohälsa. Syftet med att inkludera dem i DSM- 5 är att rikta uppmärksamheten till den mångfald av ytterligare problem som kan komma att aktualiseras i det kliniska vardagsarbetet…” (mini-D s 297) Under denna rubrik kommer sådant som relationsproblem, problem i arbetsliv och studier, misshandel och så vidare. Sist i denna lista kommer marginell intellektuell funktionsnedsättning. Ja, de här olika problemen har en diagnoskod, men nej, det är inte någon diagnos i samma mening som ADHD,

Intellektuell funktionsnedsättning, dyslexi etc. Det finns inga rättigheter kopplade till den ”diagnosen” och det leder ofta till missförstånd om den används, är min erfarenhet. Ledsna föräldrar söker habiliteringen och blir avvisade, eleven har inte rätt till särskola och enligt min mening leder det också till en patologisering av något som är normalt. Det finns en variation i befolkningen och enligt normalfördelningskurvan borde ung 14-15% av befolkningen få resultat inom IQ-området 70-85 om de testades. Det är mycket möjligt att detta är en beskrivning som det är bra att kunna använda när det gäller vuxna med en omfattande problematik men när den används för barn tycker jag bara att det blir dåligt. Det är självklart viktigt att kunna prata om svårigheterna att förstå men inte i form av en diagnostisk beteckning. Skulle man höja gränsen så att personer som skulle få resultat inom området 70-85 också skulle inkluderas i gruppen med intellektuell funktionsnedsättning skulle det innebära att habiliteringens och särskolans personkrets skulle öka enormt mycket. Är det verkligen rimligt att tänka att så många har en utvecklingsavvikelse? Var vi än drar gränsen kommer det att ligga någon nära den.

Men barnen når ju inte målen i skolan? Då måste det väl vara något fel?

Det är inte lätt att ha svårt med teoretiskt tänkande i kunskapssamhället. Det är viktigt att barn som inte har så goda förutsättningar uppmärksammas och ges möjligheter att utvecklas så bra som möjligt. Goda möjligheter till utveckling har den som får utvecklas i den egna takten och får lagom utmaningar, vare sig för låga eller för höga. Att alla skulle kunna nå samma mål på samma tid är orimligt med tanke på den variation som finns i befolkningen. Fråga gärna skolverket vad det finns för forskningsbakgrund till kravnivån som barn förväntas nå vid olika tidpunkter. Har forskning om barns kognitiva utveckling använts till exempel?

Många i den här gruppen har störst svårigheter under skoltiden och här är risken stor att det uppstår följdproblem. Många klarar ett yrkesliv bättre, särskilt om de får stöd att hitta en väg som bygger på styrkorna. I ett samhälle där idealet är att alla ska ha universitetsutbildning kommer de till korta.


Publicerat: 2015-09-14 00:00
Artikeln har visats: 4112 gånger
annonser