Elevhälsan - Nyanlända elever- hur går man tillväga vid misstanke om svagbegåvning

 Kom ihåg?
Ej medlem? Registrera dig!


Gunilla Carlsson Kendall svarar

Nyanlända elever- hur går man tillväga vid misstanke om svagbegåvning

Fråga:

Hej!
Hur gör man med nyanlända elever som inte kan svenska och där vi misstänker har svagbegåvning/utvecklingsstörning? För att beslut ska kunna fattas om placering i särskolan ska ju utredningar göras som pedagogisk, psykologisk, medicinsk och social som underlag för beslutet om särskoleplaceringar? Hur går man tillväga och hur testar och bedömer man när de inte kan språket?

Hälsningar Annica



Svar:

Hej,

För att ställa diagnosen utvecklingsstörning behöver man veta att de svårigheter man ser inte beror på något annat. Inlärningssvårigheter av det slaget ska inte bero på bristande stimulans eller brister i skolgången. Man behöver också kunna belägga att barnets utveckling varit försenad och att det märkts tidigare.

Att ställa diagnosen utvecklingsstörning – eller intellektuell funktionsnedsättning som det heter i och med DSM-V – är sällan lätt när svårigheterna är lindriga. Svår eller måttlig utvecklingsstörning, där diskrepansen mellan individens kronologiska och mentala ålder är större är förstås lättare.

 Vad har familjen varit med om?

Är barnet nyanlänt och fått uppehållstillstånd har det troligtvis levt under krigstillstånd i flera år och antagligen varit på flykt under svåra omständigheter innan de kommit hit. Det är viktigt att bedöma när det är rimligt att anta att barnet har landat tillräckligt mycket för att man överhuvudtaget ska kunna bedöma hans eller hennes kognitiva kapacitet. Det är omöjligt att ge några absoluta riktlinjer för hur lång tid som behöver förflyta; det är en uppgift för en psykolog att bedöma från fall till fall. Om barnet upplevs som oroligt, nedstämt eller traumatiserat av flykten så är det inte möjligt att få ett rättvisande utfall. Barnets föräldrar är de som bäst kan ge information om detta.

Det finns ibland lokala rekommendationer – t.ex. att man ska vänta två år, men jag tror att detta kan vara en bedömningsfråga för en psykolog att ta ställning till utifrån det enskilda fallet. 

Hur har skolgången sett ut innan barnet kom hit?

Har barnet gått i skolan och hur har undervisningen sett ut? Vad har föräldrarna för utbildningsbakgrund? Vi vet att socioekonomiska faktorer är betydelsefulla. Om skolgången varit begränsad behöver hänsyn tas till att barnet inte haft någon möjlighet att lära sig saker på ett strukturerat sätt. Ju äldre barnet är ju mer beroende är testresultaten på våra vanligaste test av hur skolgången sett ut.

Detta innebär att psykologen, vars utredning är viktigast i detta sammanhang, behöver vara noggrann och försiktig.

 Utredning och bedömning

Det kan vara en bra strategi att göra två undersökningar med t.ex. ett års mellanrum för att se hur barnet utvecklas när de får möjlighet att gå i skola. Använd icke-verbala testmaterial som komplement och tolk vid både testning och möten. Ibland avstår man helt från verbala deltest när man undersöker barn som kommit till Sverige nyligen. Det tycker jag är lite synd – det är viktig information som kan användas kvalitativt för att förstå hur barnet tänker (men man kan förstås inte jämföra med de resultat man förväntar sig utifrån åldern i en normgrupp)

En viktig indikation kan vara att se om resultatet förbättras på ett påtagligt sätt mellan testningarna. Hur snabbt lär sig barnet att förstå rutinerna i skolan? Hur lång tid tar det att ta till sig språket? Förutsättningen är då att undervisningen anpassas till elevens behov och utgångspunkt.

Som alltid behöver man kombinera kunskap om barnets förmågor och svårigheter, med anamnes med fokus på hur utvecklingen generellt sett ut under uppväxten. Psykologundersökningen innehåller både testning och klinisk bedömning. Pedagogisk och social kartläggning samt läkarundersökning behöver också göras. Bedömningen av den adaptiva förmågan är viktig vid alla utredningar med den här frågeställningen och extra viktig om det handlar om en individ som man vet haft en mycket bristfällig skolgång. Man behöver avsätta mer tid till möten med föräldrar om man t.ex. behöver använda tolk.

För att vi ska kunna ställa diagnosen utvecklingsstörning/intellektuell funktionsnedsättning behöver vi vara säkra på att detta är den rätta förklaringen till att eleven har svårt att hänga med i skolan. Det kommer att ta tid. Skolan måste under tiden anpassas så att eleven har möjlighet att förstå och lära sig från den nivå de är på. 

Det finns inga säkra genvägar.

Den pedagogiska kartläggningen är den viktigaste bedömningen att börja med. Ta reda på vad eleven kan och vet. Vilka mål för årskursen som eleven inte nått är inte så intressant information, om eleven är långt från att nå dit.

Placering i särskolan kan inte komma ifråga innan man kan säkerställa att eleven hör till målgruppen: har en lindrig utvecklingsstörning/intellektuell funktionsnedsättning. Det är också viktigt att man är säker på att föräldrarna förstår innebörden av diagnosen, så de kan ansöka om en plats i särskolan fullt medvetna om vad betyder. Ibland är man tyvärr lite otydlig på den punkten och väljer att säga något om att det är en skola där man får ”mer hjälp”. Föräldrarna har rätt till samhällets stöd på olika sätt med utgångspunkt i barnets diagnos och detta är också något som utredande verksamhet behöver informera om.

Under tiden får man lov att anpassa verksamheten efter elevernas förutsättningar. Som det står i skollagen.

 /Gunilla

 


Publicerat: 2016-02-17 20:12
Artikeln har visats: 3426 gånger
annonser