Många känner en stark press att prestera. Vi vill lyckas, göra rätt och slippa känslan av att inte duga. När rädslan för att misslyckas tar över, riskerar glädjen, nyfikenheten och självkänslan att minska. Bakom rädslan finns ofta något mer, en längtan efter trygghet, bekräftelse och tillhörighet.
Varför är rädslan för att misslyckas så stark?
Att känna motstånd mot att misslyckas är mänskligt. Men när denna rädsla hindrar ett barn från att försöka, fråga, våga eller leka, blir den ett hinder för utveckling. Den kan bottna i tidigare erfarenheter där barnet upplevt skam, besvikelse eller hård kritik men också i en tillvaro där prestation fått mycket utrymme, och där felsteg uppfattats som ett hot snarare än ett steg i lärande.
Vi lever i ett samhälle där jämförelser sker ständigt, både i klassrum och på skärmar. Vissa barn påverkas mer än andra, och det är inte ovanligt att barn sätter upp orimligt höga krav på sig själva. En misslyckad ritskiss, ett stavfel på läxan eller ett felaktigt svar i klassrummet kan väcka starka känslor av otillräcklighet.
Vad behöver barn som är rädda för att misslyckas?
När barn tvivlar på sitt värde om de inte lyckas, är det inte lösningar de behöver i första hand. Det de ofta söker, medvetet eller omedvetet, är en känsla av att vara trygga, omtyckta och accepterade oavsett utfall.
De behöver vuxna som orkar stå kvar när något blir fel. Som inte rycker undan eller slätar över, men heller inte förstorar. Vuxna som visar att det går att hantera ett misslyckande utan att det blir ett misslyckande som person. Vuxna som inte mäter värde i prestation, varken sitt eget eller barnets.
I praktiken kan det handla om att skifta fokus från prestation till process, från rätt och fel till utforskande och utveckling. Att erbjuda stöd utan att styra. Spegla styrkor utan att förstärka press.
När våra egna mönster ställer till det
Det är lätt hänt att vi vuxna skickar dubbla budskap. Kanske berömmer vi barnet för att ha försökt, men suckar själva högt när vi gör ett misstag. Kanske säger vi att det är okej att inte vara bäst, samtidigt som vi lägger stor vikt vid betyg, resultat eller prestation.
Barn uppfattar ofta det outtalade. De ser hur vi hanterar våra egna felsteg. Hur vi talar om oss själva. Om vi vågar vara ofullkomliga ger vi dem också tillstånd att vara det. Det är viktigt att ett viktigt vuxenansvar ligger i att visa med vårt sätt att leva att misslyckanden inte är slutet, utan ofta början på något nytt.
Vad kan vi vuxna bidra med?
Istället för att ge färdiga råd till barnet, kan vi skapa förutsättningar. Inte genom att skydda från motgångar, utan genom att visa på och prata om att man klara av motgångar. Här är några exempel på vad det kan innebära:
- Att förhålla sig nyfiket till barnets känslor kring att göra saker och misslyckas eller lyckas.
- Att ibland sätta ord på sina egna misstag och vad man lärde sig av dem.
- Att fördröja sina reaktioner när något gått fel, för att hinna möta barnet snarare än felet.
- Att stå kvar i det som känns svårt, även om impulsen är att trösta bort det.
Att möta rädslan för att misslyckas handlar inte om att ta bort all oro, utan om att visa att den går att stå ut med.
När oro tar över
Om barnets rädsla för att misslyckas påverkar vardagen påtagligt, till exempel om barnet ofta får ångest, inte vågar gå till skolan eller ständigt undviker sådant det tidigare tyckt om så finns det stöd att söka. Elevhälsa, skolkurator eller barnpsykolog kan bidra med vägledning och avlastning.
Mer information om prestationsångest och rädslan att misslyckas:
