Blogg

På spaning efter hoppet – God Jul till alla och envar

22 december, 2021

Johan Olsson expert på Elevhälsan.se med fokus på psykosocial hälsa, prosociala klassrum, ger ännu en spaning.

I mitt vardagsrum ligger, nu när julen närmar sig, en röd duk på soffbordet. Det är en liten vepa med broderade änglar som håller ljus och längst med kortsidornas kanter går det att läsa: God Jul. Duken tillhörde min farmor och har vid detta laget ca. 70 år på nacken. Sidan om soffan står julgranen klädd i julgranspynt som min mamma köpte någon gång under min egen uppväxt. På skänken mittemot står en liten miniatyrjulgran av plast. Den är dekorerad med bjällror, rosetter, röda sammetspaket och små björnar. Jag har haft den granen sedan jag var ca.7 år och björnarna som från början var oräkneliga i sitt antal har med åren ramlat av och försvunnet. Kvar är dock minnet av björnarna. På samma vis minner duken på soffbordet om farmor och julgranspyntet om min egen uppväxt. Under december månad är det mycket som leder fram mot julen och som väcker minnen av jular som varit. På gott och på ont. Oberoende av om du firar jul eller ej eller om minnena är goda eller onda är högtiden en paus och för oss som arbetar i skolan är julen även målet på en hel termins arbete. 

I skrivande stund sitter jag och dricker kaffe samtidigt som julmusik hörs svagt i bakgrunden. Det är mindre än en vecka kvar till jul. Oavsett vad vi skulle vilja finns det inget som kan stoppa att det snart är tiden för; hoho och finns det några snälla barn. Julafton kommer att komma med tomte och klappar till alla barn som varit snälla; i vart fall är det så i sagan. I verkligheten vet vi att det kan se annorlunda ut. Många är de barn som inte känner värme och längtan inför julen utan tvärtom inväntar det stundande lovet med oro och ibland till och med rädsla. Det är en nedslående tanke. En tanke som till och med skulle vara förödande om det inte kunde erbjudas hopp. I barndomen skriver många önskelistor till tomten, sedan till sina föräldrar och nog fortsätter man att önska även i vuxen ålder. Denna jul skulle jag vilja be er alla att, tillsammans med mig, önska just hopp. Hopp till de unga som inte har den jul som dem vill ha, hopp till alla de vuxna som behöver det av en eller annan anledning och hopp att det som syns olösligt idag inte är det i morgon. Finns det något som gör julen juligare än just hoppet? Skulle det inte vara en fin målbild att uttrycket: Jag önskar dig en God Jul, innebar just det; jag önskar dig hopp!

Nu är det säkerligen någon som stannar upp och tänker: Ja ja, det är väl fint men knappast något nytt eller som berör skolan. Julen är vad den är. Låt oss bara få den överstökad och gå vidare. Då vill jag säga stopp och belägg. Här ska inte gås vidare eller få saker och ting överstökade. Tvärtom, kanske behöver vi stanna i julens budskap om hopp och gräva.

På julafton visas, av tradition, på SVT alltid Kalle och hans vänner. Ett utav klippen brukar vara snövit och de sju dvärgarna. I den svenska originalutgåvan sjunger de sju dvärgarna denna sång: 

”Så gräv gräv gräv, bara gräv gräv gräv i vår gruva dagen lång

Ja gräv gräv gräv så gräv gräv gräv, vi gör det med en sång

Det är ingen sak, bli rik idag

Bara gräv gräv gräv med spade och spets

I ett berg (berg)

I ett berg (berg)

Diamanter gnistrar klart!

Ja gräv gräv gräv bara gräv gräv gräv, från morgon och till kväll

Ja gräv gräv gräv bara gräv gräv gräv, en skatt ur bergets hem”

Kanske är det precis detta som skolan behöver komma överens om att göra. Att bara fortsätta gräva för att hitta ädelstenarna i bergets hem. För vad händer om vi går till skolan, vår gruva, och inte ger oss i vårt arbete (grävande) förrän vi har försäkrat oss om att alla elever kan gå på lov eller lämna skolan med en känsla av att klara av det. När varje elever har en upplevelse av att kunna möta det som den ställs inför och klara av att hantera det då är värvet gjort och diamanterna hittade. Ja, jag vet att det är drömmar och illusioner men kan du förneka att det är vackra drömmar och illusioner?

Ibland bygger vi luftslott sa en kollega till mig när vi sågs på ett möte. Utan att tänka och utan att se kopplingen till läroplanen replikerade jag: eller så har vi strävansmål. Strävansmål är något som jag ofta pratar med ungdomar kring. I de flesta fall blir det ett samtal om något konkret som kan få ungdomarna att i det vardagliga göra små val vilka för dem närmre sitt mål, oberoende av vad det målet är. När det där stora målet känns för avlägset och för onåbart kan strävan vara vägen fram och om inget annat ger det i vart fall hopp. Hopp om att målet inte är mer avlägset än att det går att nå. Att erbjuda eleverna denna strävan är att förmedla en känsla av hopp som gör var och en till aktörer i sina egna liv. Naturligtvis är detta något som vi alla behöver; ung som gammal. 

I juletid visas det, på tv och genom diverse streamingtjänster, gärna julfilmer. Vissa har kanske mer att önska ur kvalitetssynpunkt. Dock finns det filmer som bjuder på repliker vilka skimrar likt snövit och de sju dvärgarnas diamanter. För mig finns en sådan replik i filmen The Holliday. Det är en av filmens huvudkaraktärer som får en lärdom av en gammal manusförfattare från Hollywoods golden age: ”You’re supposed to be the leading lady of your own life, for god’s sake!”. Så sant som det är sagt, eller? Visst är livet en ensembleföreställning men alla på scen måste få känna att dem är huvudpersoner i sina egna liv.

I det år som kommer har vi alla möjligheter att ha detta mål att sträva mot. Målet att alla ska få känna sig som huvudpersoner i sina egna liv kan kanske guida oss genom läroplan och skollag. Möjligen kan det även vara en gemensam strävan för både vuxna och barn i en skola som vågar satsa på att varje enskilt barn är en egen aktör. Missförstå mig inte när jag säger att det kommer att bli en monumental uppgift. Jag skriver det inte för att avskräcka utan för att belysa att det är just en strävan. Något som vi, om vi menar allvar, måste göra under tid och med osäkerheten att vi kanske inte kommer i mål. På vägen kommer vi dock att nå några elever och de i sin tur kommer att nå vidare och beröra andra. Det är The Law of Atraction upphöjt till tio. Eller, nej vänta, det är bara medmänsklighet i sin renaste form. Som det sjöngs i tv-programmet Så mycket bättres säsongsfinal i helgen: 

”Min enda längtan nu och här

Älska mig för den jag är”

Det är Ainbusk Singers som på detta vis har formulerat det hopp som varje människa innerst inne bär på. Varken mer eller mindre. Men ibland ack så svårt. I en skolvardag kan många situationer, beteenden och bemötanden vara utmanade och att då stanna upp och höra Ainbusk Singers ord är inte alltid lätt. Därför behöver vi göra det tillsammans. It takes a village är ett amerikanskt ordsåpråk för att påtala vikten av att samhällen måste gå samman för att lyckas. På liknande vis är det kanske med skola. För att lyckas behöver alla arbeta tillsammans: personal, elever, vårdnadshavare, politiker och andra intressenter. Först då kanske vi kan nå julens budskap om hopp och en skola som på riktigt når både sina kunskapsmål och kompensatoriska fostransmål. Få artister har uttryckt vad samhälle är lika enkelt och väl som Anne Frid Lyngstad i sin låt Min egen stad med text av Peter Himmelstrand:

”Det här är min egen stad

Det är hit jag hör

Och jag hör på alla ljud

I en härlig kör

Det här är min egen stad

Glädje eller sorg

Jag älskar varenda sten

Varje prång och torg”

Om skolan får till den känslan för samhället då har strävan kommit i mål. Då är hoppet tryggat för många generationer framöver och vi kan med gott samvete stanna upp och klappa oss själva på axeln och vända oss till vår granne och säga tack. 

I min egen lilla stad har det under lång tid funnits en hemlös man som bott på en bänk på en allégata i de centrala delarna av staden. Bänken står placerad mellan två stora skolor. Det är många generationer som har mött denna man på sin bänk. Kanske har han bommat en cigg av någon eller bytt ett par ord. För det flesta har han bara varit någon som man vant sig vid att se i sin jäktade vardag. Ingen har gjort försök att ta bänken ifrån honom. Tvärtom bemöttes han med respekt av alla: från de små barnen via de trotsiga tonåringarna till de jäktade vuxna. Häromdagen slutade hans hjärta slå och hans bänk står nu tom. Det blev ingen jul för honom i år och han saknas staden. 

För skolan, och inte minst elevhälsan, kan detta fungera som en påminnelse om att vägleda eleverna till att sträva mot att bli individer som: minns sitt samhälle, till exempel genom en person som den hemlösa mannen, som bodde på en bänk på en allégata. Samtidigt som dem vågar tro på att de alla är huvudpersonen i sitt eget liv. Hur gör vi då det? Kanske kan vi försöka det som Ainbusk Singers föreslår; genom att visa att var och en är älskade för den som de är och än viktigare att alla kan förvänta sig att bli älskade för den de är. Det är en strävan värd att slåss för, ett modellerande som slår alla sumeriska bedömningar med hästlängder i relevans.

Okej, vad vill jag egentligen ha sagt? Det är en fråga lika god som någon annan. Nu när tangenterna formade förra meningens sista ord kom en nyskriven jullåt på i bakgrunden. Det är Ed Sheeran och Elton John som över generationer önskar en Merry Christmas;

”I know there’s been pain this year, but it’s time to let it go

Next year, you never know…”

Det är inget djuplodat budskap men det bär på en brygga. En brygga som kan skänka det hopp som vi kommit överens om är julens egentliga budskap. För visst kan det gångna året ha varit pissigt. Pandemi, privata och professionella utmaningar och sorger. Ja, listan kan säkert göras lång. Men som Elton och Ed sjunger är tiden att släppa den smärtan här för vad som händer nästa år det vet verken du eller ja. Det ger hopp om att strävan ska vara värt det. I mitt vardagsrum påminner mig den röda julduken, granens dekorationer och min lilla jags plastjulgran om det. All strävan var inte förgäves. Tvärtom, den ledde hit till nästa steg. Målet hägrar fortfarande fast nu med en känsla av att vara möjligt, ett lite vardagligt steg åt gången. Möjligt för att alla är huvudpersoner i sina egna liv eftersom alla är äskade för den de är och vår önskan har slagit in; hoppet är allas och envars. 

God Jul önskar jag dig!