Till Aktuellt

14 april, 2022

På spaning efter att lära genom att testa gränser – Gullefjuns mod

Johan Olsson expert på Elevhälsan.se med fokus på psykosocial hälsa, prosociala klassrum, ger ännu en spaning.

Jag har tagit in björkris och satt i en ärvd vas. Vidare har jag klätt detta ris med gula syntetiska fjädrar. Jag har gjort precis så som jag brukar i påsktider. I skolans värld är det många som har lov under påsken och andra, oftast elevhälsa och skolledning, jobbar på med att förbereda för den sista spurten mot sommarlovet. Så här i påskveckan väcks, oavsett om du har lov eller arbetar, en möjlighet till reflektion, återhämtning och ja just det… det var något mer. 

Härom dagen satt jag och några kollegor och diskuterade påsktraditioner. När vi kom in på påskmusik blev det förhållandevis tyst i diskussionen. Den enda låt vi kunde komma på var Gullefjun. De flesta av oss hade sjungit den under vår lågstadietid. Kan du texten om Gullefjun? Om inte kommer den här i sin helhet:

”Det var en kyckling som hette Gullefjun

hon skulle ge sig ut på promenad

Och solen lyste och gräset lockade

och hela världen var så hjärtans glad.

Det fanns ett hål uti hönsgår´ns nät

där genom trippade med lätta fjät

den lilla Gullefjun med mjuka silkesdun

och alla hönsen sa ka-ka-ka ka.

När Gullfjun kommit en bit på vägen

då mötte hon en svart och gammal katt.

Men Gullfjun trodde inte han var farlig

så han blev inte rädd ett enda skvatt.

Men katten slickade bums sin nos,

han tänkte nog av Gullfjun göra mos.

Den lilla Gullefjun med mjuka silkesdun,

och alla hönsen sa ka-ka-ka ka.

Då hörde Gullefjun att någon skällde

och det kom rusande en väldig hund.

Då tyckte katten det var bäst att springa

och så försvann han på en halv sekund.

– Tack kära hund, sa lilla kycklingen.

– Du räddat mig, du kan få bli min vän,

sa lilla Gullefjun med mjuka silkesdun

och alla hönsen sa ka-ka-ka ka. ”

Efter vårt samtal om påsktraditioner och Gullefjun kunde jag inte få låten ur huvudet. Trallvänliga visor fungerar väl på det viset. De är konstruerade på ett sådant vis att de är menade att kommas ihåg och trallas vidare. När jag under den eftermiddagen gick och skötte mina vardagssysslor sjöng jag alltså om Gullefjun. Sjöng om Gullefjuns livslust och nyfikenhet som ledde ut ur hönsgårdens trygghet. Hur Gullefjun hittade hålet i hönsnätet och hur den ovetandes mötte en fara i katten och hur hunden räddade situationen. Slutet gott, allting gott; som det heter i sagorna .

Desto fler gånger jag hade gnolat igenom visan blev jag mer och mer övertygad om att den var briljant. Varför undrar kanske ni? Jo, för den sätter fingret på något djupt mänskligt. Visst det går att hävda att detta är en banal spaning, men vet ni vad? Jag står för min banalitet. Varför? Därför att det vardagliga är värt att stå upp för. Förutom det mänskliga, och vilket är än mer viktigt i detta sammanhanget, sätter visans text fingret på skolans uppdrag, utmaning och möjlighet. Hur kanske vän av ordning tänker. Det är ett förståeligt hur att ställa sig frågande till. Ha tålamod med mig så kommer vi dit.

Texten om Gullefjun kan egentligen ses beskriver hur vi som människor, och då även elever, alltid vill testa gränser. Hur mycket skolan än försöker förebygga med hjälp av, även om det är ovanligt i skolan, hönsnät eller mer vanligt, rutiner och systematiskt kvalitetsarbete finns det en mänsklig drivkraft att vara nyfiken på det som finns bortom det kända och att testa gränser. Inte minst är denna drivkraft stor och avgörande för utvecklingen och lärandet under barn- och ungdomstiden. Riskerna finns alltid runt hörnet, till exempel en katt som hotar. Varje elev, människa och skola har sina katter att vara rädda för. Allt utifrån de egna förutsättningarna. Turligt nog i fallet med  Gullefjun, och det är nu skolans kompensatoriska och fostrande uppdrag blir tydligt i visan, kom hunden till undsättning och tryggade situationen så att allt kunde fortsätta som vanligt och Gullefjun fick möjligheten att fortsätta växa upp. 

På samma vis måste skolan utifrån elevhälsa möta upp, skydda och återställa lugnet för elever som hittar hålen i stängslet och testar gränser. Detta måste göras utan att banna eller skuldbelägga tvärtom måste de bejakas och lyftas som ett lärande och som en utveckling. För skolan tränar inte elever i specifika avgränsade kunskaper. Skolan tränar elever i helheten där specifika kunskaper förvisso är en del men där helheten utgörs av en hel massa små och stora lärdomar: pedagogiska och sociala. 

Min spaning i påsktider är alltså att vi alla ska våga vara mer som Gullefjun och med samma oförställda livslust och nyfikenheten upptäcka och lära av livet. Och att skolan, med elevhälsan i spetsen, tar höjd för att stängsel aldrig kommer att kunna kontrollera alla och allt. Tvärtom kan det locka vissa elever till att testa gränserna. Den inställning som då kan vara till hjälp är att allt kan vara ett lärande om vi utvecklas av det. Ibland sker lärandet genom att möta det som är utmanade, vissa gånger på gränsen till farligt och det är okej så länge skolan och elevhälsan har möjlighet och mandat att fånga in och omvandla erfarenheterna till…Ja, just det, ett lärande. 

Jag vet inte vad ni tänker men jag glädjer mig åt nästa äventyr och de lärdomar som kommer att komma med det. I påskhelgen tänker jag fortsätta att gnola på Gullefjun och tänka på det mod denna uppvisade. Och just det,  jag glömde nästan av att det var något mer, förutom reflektion och återhämtning, som påskledigheten kan ge. Den kan ge en möjlighet att öva på och vårda relationerna i våra liv. De relationer som vi vet är avgörande för att få till en trygg utveckling och ett välfungerande lärande. Samma sak i privatlivet som i skolan. Precis som Gullefjun fick en ny kompis i hunden kan vi alla ta möjligheten att bli någons hund. 

Voff, voff och ka-ka-ka ka. Så är visan om Gullefjun en sedelärande berättelse om modet att lära nytt och hur beroende vi är av tillit och relationer för att få möjlighet att göra det.