Till Aktuellt

17 augusti, 2022

På spaning efter sekunder som varar för alltid

Johan Olsson expert på Elevhälsan.se med fokus på psykosocial hälsa, prosociala klassrum, ger ännu en spaning.

På ett promenadstråk i min stad står en ca. 6 gånger 7 meter stor staty utav aluminium. Den är vitmålad och består av sfäriska former hopsatta för att bilda en helheten. Statyns många tomrum gör att den framstår som lätt trots sitt massiva format. Det går att titta rakt igenom statyn och betrakta staden på nytt och få nya bilder av den bekanta staden genom det sätt på vilken statyn beskär siluetten. Statyn står på en plats längst min vanliga morgonpromenad och varje gång jag möter den får jag inre bilder av Barbapappa och hela barbafamiljen som formar sina kroppar och gjuter sitt Barbahus. När jag hade gått förbi statyn ett flertal gånger tänkte jag att kanske borde jag kolla upp vad den heter eller vem som är konstnären bakom den. Prydligt på en skylt invid statyns fot stod att läsa ”Rubato” Av: Eva Hill.

Okej, tänkte jag, då vet jag. Jag smakade på ordet medan jag fortsatte att gå längst med kanalen som statyn står vid. Härligt ord Rubato, det rullar från tungan och ut från munnen. Låter det inte italienskt? Undrar vad det betyder? Min nyfikenhet lät sig inte inte hållas och minuter senare googlade jag både ordets betydelse och försökte hitta mer information om statyn. Rubato var mycket riktigt italienska och betydde: att (musik) spelas med en viss frihet i tidsvärdena för att ge musiken uttrycksfullhet.

Härligt tänkte jag menade jag fortsatte min promenad. Eller ja, härligt och härligt. Jag tänkte nog mer okej, jo men så måste det väl vara. Alla behöver väl en viss frihet i förhållande till det man gör; en musiker, en lärare, en konstnär, en lagerarbetar. Alla arbetar väl bättre om det finns en uttrycksfullhet? Eller?

Jag släppte ordet och dök in i telefonen för att kolla upp statyn. Detta stod att läsa om statyn på Förskönings och Planteringsföreningens hemsida: ”Rubato – free flow anspelar på en musikalisk komposition, där man kan läsa in rörelse, rytm och klang (lager på lager). Hålrummens bubbel spelar mot väggarnas rytmiska struktur. En improvisation och frihet inom ramar.”

Okej, stopp och belägg, lägg band på dig själv. Vad i hela friden menar du med att ta upp tid med att skriva om en staty i en text som ska beröra elevhälsa, skola och utbildning. Skäms på dig!

Hade ni läsare kunnat välja att skrika mot mig. Men jag ber er ha lite tålamod och tillit. Om ni ger mig det ska jag berätta hur det hänger samma.

Som så många andra har jag, nu när terminen och ett nytt låsår börjar dra igång, fått lägga mycket tid på att planera inför uppstarten. De flesta av er som är verksamma inom skolan kan säkert känna igen er i att uppstartsdagarna är en språngmarsch mot att möta eleverna. Alla kommer från ledighet och ärligt talat tar omställningen från det helt fria till vardagens rutiner och begränsningar lite tid. Jag är dock en sådan som finner lust i den tiden. Lust i att planera och fixa, tänka igenom och försöka förstå. Inte för sakens skull utan för att det ska bli så bra som möjligt när eleverna väl är i skolan och möter den vardag som är långt ifrån sommarlovets frihet. Min spaning är dock att detta kräver, precis det som den vita aluminiumstatyn är menad att uttrycka: En improvisation och frihet inom ramar.

I skolan finns ramarna i form av lagstiftning, av den nya läroplanen, bestående av interna rutiner och även inom mindre formella områden som förväntningar och relationer. Om skolan stannar vid att endast vara sina ramarna händer ingeting. Det tar stopp och utvecklingen blir minimal eller ingen. Det är först i det professionella modet att improvisera inom de satta ramarna som uttrycksfullheten uppstår och något händer som skapar utveckling och förutsättningar för lärande på riktigt. För de elever som har behov utöver det normativa blir detta än mer viktigt.

Kalla mig gärna löjlig, that´s fine with me. Men min spaning är att vi skulle få en mycket mer inkluderande och effektiv elevhälsa om fler vågade (och fick förutsättningarna för) att utföra sitt arbete rubato; med en viss frihet för att skapa uttrycksfullhet. För i uttrycksfullheten finns möjlighet att uppfylla hela skolans uppdrag från det bildande till det kompensatoriska och skapa lärande som stannar kvar för alltid.

För ett tag sedan hamnade jag i ett samtal om musik, samtalet handlade om man lyssnade mest på musiken eller på texten. Jag kunde blixtsnabbt konstatera att jag är en sådan som lyssnar mest på texten. Orden är det som griper tag i mig och som stannar kvar inte melodin. (Även om kombinationen naturligtvis är oslagbar.) Ett exempel på detta är Daniel Adams Rays tolkning av Popsicles låt ”Not Forever”. I Daniels tolkning heter låten ”Fast för alltid”. I sommar har texten till refrängen i den låten återkommit i mitt huvud när jag har tänkt på vad som på riktigt är viktigt när vi nu ska starta upp ett nytt läsår. I texten konstaterar Daniel att vissa inte tror att han har en framtid och ber om ursäkt för att han stör och vill ha lite tid.

”Var nån som sa en sån som jag har ingen framtid
Jag vet det kanske låter dumt men
Kan du ge mig en sekund
Fast för alltid”

Egentligen är det inte de två första raderna som har stannat hos mig utan de två avslutande. Kan du ge mig en sekund, fast för alltid. Är inte detta skolans hela uppdrag kärnfullt formulerat? Ett uppdrag som består i att fylla elevernas skolgång med en massa enskilda sekunder som vara för alltid. Sekunder, av lärande och utveckling, sekunder av modelerande och relationer, av skratt och utmaningar som varar livet ut. Möjligen har eleverna redan denna förväntan på sin skolgång. Om inte borde vi kanske ingjuta den i dem.  Även om andra inte tror att dem har en framtid ska skolan tro på dem. Om hela skolan, från elevhälsans personal till lärarna, via skolledning och all annan personal gör detta har vi kanske en möjlighet att påverka framtiden till det bättre. Om vi vågar arbeta rubato, med improvisation och med en frihet till ramarna är min spaning att vi tillsammans når målet att skapa fler sekunder som varar för alltid.