I onsdags besökte vi på Elevhälsan Barnafridskonferensen i Linköping Konsert & Kongress, en nationell mötesplats där yrkesverksamma inom skola, elevhälsa, socialtjänst, vård och andra verksamheter som möter barn och unga får ta del av aktuell forskning, erfarenheter och metoder för att förebygga och agera när barn far illa.
Barnafridskonferensen arrangeras av Barnafrid – Nationellt centrum för kunskap om våld mot barn vid Linköpings universitet, som har i uppdrag att samla och sprida forsknings- och kunskapsbaserad information om våld och utsatthet mot barn och unga. Konferensen invigdes av drottning Silvia, som under lång tid varit engagerad i frågor som rör barns rättigheter och skydd mot våld.
Konferensen arrangeras vartannat år och har vuxit till att bli en viktig arena för samverkan mellan olika professioner. I år samlar konferensen flera hundra deltagare från hela landet, vilket tydligt speglar det stora behovet av kunskapsutbyte och gemensam utveckling inom området. Årets tema är ”Då, nu och i framtiden – genom historien blickar vi framåt!”, där fokus ligger på hur synen på våld mot barn har förändrats över tid och hur den kunskap som byggts upp kan omsättas i dagens och morgondagens arbete. Programmet rymmer föreläsningar, seminarier, workshops och interaktiva moment som knyter samman forskning och praktik.
I år uppmärksammas även att Barnafrid firar 10 år. Jubileet lyfts i programmet och ger anledning att både se tillbaka på den kunskapsutveckling som skett och reflektera över vilka utmaningar och behov som finns framåt, inte minst för skolan och elevhälsan.
Seminarium ”I praktikens vardag – upptäcka, bemöta och agera”
Under dagen besökte vi seminariet ”Hur kan förskola, skola och fritids upptäcka, bemöta och agera när barn och elever far illa?”. Seminariet leddes av Veronica Ericsson och Carina Thunberg Henning, lärare i Haninge kommun, tillsammans med Ann-Charlotte Münger, lektor och docent vid Barnafrid.
Seminariet inleddes med en övning där deltagarna fick i uppgift att gradera olika former av våld från minst till mest allvarligt, utifrån barns och ungas utveckling och hälsa. Det gemensamma svaret i rummet blev snabbt tydligt: det går inte. Övningen blev ett sätt att synliggöra hur komplext våld mot barn är och att konsekvenserna inte alltid går att rangordna.
Föreläsarna lyfte att vi generellt är bättre på att upptäcka fysiskt våld, eftersom det ofta är mer synligt och lättare att identifiera. Samtidigt betonades vikten av att förstå vad våld kan vara i olika former och var gränsen går. Budskapet var tydligt: vid minsta misstanke ska en orosanmälan göras.
Veronica och Carina fokuserade mycket på ”huret” – vilka signaler och tecken som kan visa att allt inte står rätt till. De visade exempel på hur barn och unga kan berätta om sin situation, men också hur utsatthet kan ta sig uttryck genom olika symptom och beteenden. Riskfaktorer diskuterades, till exempel att många barn lever med separerade föräldrar eller i familjer med sociala svårigheter. Samtidigt betonades att våld också förekommer i till synes välfungerande familjer och hem.
Ett kort filmklipp användes för att belysa hedersrelaterat förtryck i förskolan, där uttrycken ofta är mer subtila men minst lika viktiga att uppmärksamma. Detta följdes av en diskussion om varför osäkerhet kring orosanmälningar fortfarande finns bland lärare. Föreläsarna beskrev hur stöd från kurator och rektor är avgörande för att våga agera och för att skapa trygghet i personalgruppen när svåra beslut behöver tas.
Avslutningsvis betonades vikten av att kontinuerligt träna på att se signaler och att skapa goda förutsättningar för samarbete, både inom skolan och med andra aktörer. Skolan lyftes fram som en av de viktigaste skyddsfaktorerna i barns liv, och därför också som en central plats för att upptäcka oro tidigt. Att se till att barn och elever får möjlighet att fullfölja sin skolgång beskrevs som avgörande, inte bara för lärande utan också för trygghet, hälsa och framtida livsvillkor.
Fler perspektiv i programmet
Utöver detta seminarium pågår flera parallella pass under konferensen. Bland annat lyfts frågor om samverkan mellan skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård, barns rättigheter i praktiken samt hur forskning kan omsättas i det dagliga arbetet med barn och unga. Flera seminarier fokuserar också på professionellas ansvar, bemötande och organisatoriska förutsättningar för att upptäcka våld tidigt.
Tillsammans ger programmet en bred bild av hur arbetet mot våld mot barn behöver ske på flera nivåer samtidigt – från individ och verksamhet till struktur och samhälle.
Utställare – möten och kunskapsutbyte utanför föreläsningssalarna
Utöver seminarier och föreläsningar rymmer konferensen också en utställarhall där olika myndigheter och kunskapsaktörer finns på plats. Här ges möjlighet till samtal, frågor och fördjupning i material och stöd som kan användas i det dagliga arbetet.
Bland utställarna finns Nationellt centrum för kvinnofrid vid Uppsala universitet, som arbetar med kunskapsutveckling och utbildning inom områden som våld i nära relationer, sexuellt våld och hedersrelaterat våld och förtryck. Mycket av deras material och utbildningar är relevanta för skolans arbete och för samverkan kring barn och unga som riskerar att fara illa.
Även Jämställdhetsmyndigheten finns representerad och bidrar med kunskap kring jämställdhet, våldsförebyggande arbete och särskilda insatser mot hedersrelaterat våld och förtryck. För många som arbetar inom elevhälsa och skola är detta ett område där nationellt stöd och tydliga strukturer är avgörande.
Reflektioner från dagen
Det som märks tydligt på Barnafridskonferensen är att många olika perspektiv får plats och att innehållet ligger nära vardagen i verksamheterna. För oss på Elevhälsan har dagen gett både ny kunskap och en påminnelse om hur viktigt det är att skolans arbete med barns trygghet bygger på gemensam förståelse och att samverkan faktiskt fungerar i praktiken.
I pauserna och runt utställarborden har det varit många samtal om gemensamma utmaningar, erfarenheter och frågor som känns igen från vardagen. Det blir tydligt hur värdefullt det är att få mötas över professionsgränser och prata öppet om det som är svårt. Konferensen blir därför inte bara ett tillfälle att lyssna på föreläsningar, utan också en plats för utbyte, igenkänning och fortsatt lärande i arbetet för barns rätt till en trygg uppväxt.
Artikeln är framtagen av vår redaktion med hjälp av AI
