Om du frågar google vad ett elevhälsoteam och vad elevhälsan är så får du svaret:
“Elevhälsoteamet är ofta lett av skolans rektor eller biträdande rektor som delegerar och blir informerad om elever eller händelser som rör den medicinska, psykosociala eller pedagogiska hälsan i skolan. Elevhälsoteamet har en viktig funktion för elevernas skolprestationer och för att eleverna ska fungera i skolmiljön.”
Men om du skulle fråga mig vad ett elevhälsoteam och vad elevhälsan är så får du svaret:
Ett elevhälsoteam består av en rektor som inte vet något om hur barnen har det i skolan men egentligen vill veta, en kurator med så kallad “tystnadsplikt” plus att det finns skolsköterska som är där varannan tisdag mellan 09:00 och 11:00 om det inte kommer upp något annat viktigare. Utöver dessa finns även specialpedagoger som verkar väldigt upptagna.
Elevhälsan, elev – hälsan. Det måste ju handla om elevernas hälsa i skolan. Men vad gör egentligen elevhälsan för att eleverna ska ha en bättre hälsa? Vad gör kuratorerna och skolsköterskorna för att få någon som mår dåligt att må bättre?
Mitt namn är Kiara, från att jag var elva år tills att jag fyllde tretton hade jag stora problem med psykisk ohälsa. Det blev så illa att jag inte kunde gå till skolan under nästan hela sexan. Men på skolan finns det ju en elevhälsa som ska se till att alla elever mår bra, så hur kunde det hända?
Jo, såhär var det. Jag började må sämre och sämre av flera faktorer. En av faktorerna var en lärare som särbehandlade och pekade ut mig som en elev som inte försöker. Ha i åtanke att jag då var elva år, hade problem hemma och var nydiagnostiserad med ADHD. Jag var den som ville göra en utredning och tog upp det eftersom jag kände att det var svårt för mig att vara koncentrerad och fokusera på skolan. Det var uppenbart att jag hade en diagnos och att jag hade svårt att koncentrera mig men det var ingen som tänkte tanken på att jag skulle utredas. Det var först när jag sa att jag ville det som det togs upp.
När jag fick min diagnos så hoppades jag på en förändring, att få medicin och att kunna få hjälp i skolan. Men det fick jag inte. Jag satt i klassrummet och fick samma uppgifter som alla andra. Det enda jag fick var tio minuters extra provtid på vissa prov och en basbok i matematik. Men jag fick ingen extra hjälp eller så för våran speciallärare hade inte tid för det. Trots de få anpassningar jag fick gjorde jag mitt absolut bästa de första månaderna i sexan. Jag pluggade hemma och försökte verkligen att lyckas. Men det gick inte. Hade någon annan lärare eller pedagog velat utreda mig eller anpassa undervisningen tidigare skulle det inte varit lika svårt som det var i sexan.
Jag har alltid haft svårt för matematik och engelska, men att få en lärare i både matematik och engelska som redan hade bestämt sig för att jag inte skulle lyckas var inte till någon hjälp. Med tanke på att jag inte hade de bästa betygen i alla ämnen och hade “myror i brallan” kunde jag inte lyckas enligt henne. Lotta som då var den här taskiga läraren.
Att jag inte skulle lyckas var hon tydlig med, inte bara framför mig utan helst framför hela klassen.
Ibland om jag räckte upp handen eller skulle gå på toa kunde Lotta började skälla ut mig för att jag “förstörde arbetsron” och hon frågade även några av de andra eleverna om jag störde dem. De satt ju där helt vättskrämda och nickade för att inte själva bli utsatta. Det fanns ingen elev som vågade gå emot henne eftersom hon bara gillade att undervisa de elever som hon gillade. Jag var inte en av dem. Trots att jag förklarade för rektorn och för andra lärare på skolan så skedde ingenting.
Till en början försökte jag strunta i det, men det blev för mycket. Mitt i lektion kunde jag få en panikångestatack, vilket gjorde det svårt att andas. Tårarna bara rann. Mina lärare frågade vad som hände och hur jag mådde. Jag körde på mitt standardsvar: Det var bara en stressig morgon. Det var alltid innan eller efter Lottas lektioner som panikångesten kom. Det övergick till att jag inte kunde vara på hennes lektioner och tillslut inte vara i skolan om hon var där.
En dag skulle jag hämta lite böcker för att kunna plugga hemma och ändå lyckas, för det var ju det jag ville. Den dagen såg en tjej i min klass att jag hade sår längs med mina armar. Den tjejen ville nog inget illa men hon sa det till skolans kurator. Kuratorn pratade med mig om att det inte hjälper att skada sig själv oavsett hur man gör det. Hon började prata om att dricka alkohol, ta droger och olika sätt att ta självmord på. När hon kände sig klar med sitt pepptalk som egentligen bara fick mig att må sämre och gav mig dåliga ideer sa hon att hon hade tystnadsplikt. Jag litade på henne och efter att tidigare ha nekat mitt självskadebeteende och mina självmordstankar berättade jag om det för henne. Hon gjorde inget åt det, hon sa till mig att det var tråkigt och att hon inte kunde göra så mycket.
Hade jag som kurator suttit med en elvaåring som skär sig själv på grund av sitt mående och vill avsluta sitt liv hade jag plåstrat om såren och försökt förstå hur och vad som ledde eleven till att må dåligt. Hon bokade in en ny tid med mig och det kändes som att jag kunde lita på henne där och då.
Sekunden jag kom hem bad mamma mig att ta av min tjocktröja. Kuratorn hade ringt hem, berättat om mitt självskadebeteende och sagt att jag hade druckit alkohol och tagit droger för att dämpa min ångest. Trots att jag bara hade självskadebeteende. När jag sedan förklarade att jag inte hade druckit alkohol eller tagit droger utan att det bara var kuratorn som malde på om det blev hon lättad. Både jag och mamma kände att det var respektlöst utav kuratorn att prata om droger, alkohol och olika sätt att ta självmord på eftersom jag inte hade en tanke på det.
Mamma tog kontakt med skolans rektor för att prata om det som kuratorn hade sagt och för att få reda på vad skolan gör för att jag ska kunna gå dit utan att behöva träffa Lotta. Rektorn visste om situationen med Lotta och hur jag hade hängts ut. Tyvärr verkade det inte som att hon tog det på allvar. Hennes svar på mammas mail var:
“Hej! Kiara är välkommen till skolan varje dag, vi bits inte. Jag kan be kuratorn att ställa in tiden med Kiara och att stämma av innan hon ringer hem nästa gång. Om Kiara vill så kan hon få en tid hos skolsköterskan istället, hon finns på skolan från 09:00 till 11:00 varannan tisdag. Dock inte nästa tisdag då hon har utbildning. Situationen med Kiaras lärare tar vi hand om, vi ska be henne att vara snällare och ha förståelse för Kiaras diagnos.”
Det blev ingen förbättring. Jag försökte gå till skolan flera gånger men det var något i mig som sa stopp. Som rektor hade jag haft möten och i värsta fall sparkat en anställd som inte kan bete sig. Men inget hände med Lotta och hennes beteende. Jag fortsatte stanna hemma från skolan. Att missa större delen av sexan och första året på moderna språk hjälpte inte direkt. Men hade jag stannat där hade jag inte varit här.
Vad jag hade behövt då hade varit en elevhälsa som såg till att jag mådde bra och klarade av skolan. Jag hade velat ha en närvarande rektor som försökte hitta lösningar på problemen. En skolsköterska som är tillgänglig, en kurator som gör allt för elevernas bästa och en specialpedagog som hjälpte mig med mitt skolarbete.
Kiara är en pseudonym men texten är skriven av en elev i årskurs 8.