Aktuellt

Att hitta tillbaka till sig själv mitt i kampen mot hjärnspökena

9 april, 2024

Vid 13 års ålder satt Signe Bennich med appar som räknade kalorier och känslan av hunger stillade ångesten. Signe påbörjade då en lång kamp mot ätstörningen, kontrollbehovet och att börja tycka om livet igen. 

“Det jävliga med ätstörning är att man inte väljer att bli sjuk men man måste verkligen välja att bli bättre”. 

Signe har nu tillsammans med sin mamma Anna släppt boken “Att försvinna sig” om Signes kamp mot ätstörningen.

Signe Bennich är 21 år och håller idag i föreläsningar samt har engagerat sig mycket i ätstörningsfrågor. Signe är också mentor inom organisationen Frisk och Fri och planerar att börja läsa till socionom i höst. Anna Bennich arbetar som psykolog och svarar på frågor om psykologi i Nyhetsmorgon samt i en del tidningar. Hon har ofta en bok på gång och en större del av hennes arbete idag går ut på att skriva. De har också två stycken nakenkatter.

Signes historia

Signe: Jag gick i sjuan när allting började. Jag hade mycket ångest kopplat till prestationer och var väldigt petig med mina betyg. Jag har alltid haft väldigt höga krav på mig själv. När betygen kom så ökade ångesten men känslan var väldigt svår att förstå. Ångesten späddes också på av att jag inte mådde bra, att jag har ångest gör mig till en dålig människa tänkte jag. Det började med att jag skar mig, och sen att jag började kräkas. Endast med syftet att göra mig själv illa. Det var inte alls kopplat till utseende då, det hände liksom bara. Känslan efteråt var ganska lik den jag fick efter att jag självskadat. Men ganska snabbt började detta kopplas till mat och jag började räkna kalorier. Det gick ganska snabbt från att jag spydde första gången till att jag satt med kalori-appar och hade stenkoll på allting. Det gav mig en känsla av kontroll.

Anna: Jag såg en tjej som tyckte om sin skola och hade mycket vänner. Det jag märkte att hon tampades med var höga krav och prestationsångest. När Signe fick ångest kopplade jag det till att hon var högpresterande och jag försökte hjälpa henne med stresshantering och rimligare krav. Jag visste inte att hon inte åt i matsalen, hon åt alltid hemma med oss.

Signe: Vissa perioder mådde jag bättre men det gick upp och ner. Kaloriräknandet var konstant. Jag gjorde allt i min makt för att det inte skulle märkas hemma men skolpersonal kunde lägga kommentarer såsom “Om du åt lunch hade du inte varit så trött”. Det var ingen som frågade hur jag mådde. Det var inte heller någon som ringde hem. Jag var lite sned i ryggen så jag var hos elevhälsan titt som tätt och då fick jag också väga mig. Även där fick jag egentligen bara kommentarer. Min favoritkommentar är: “Killar gillar inte beniga tjejer”. En gång hade jag tappat lite i vikt och då sa hon att hon skulle ringa hem och att jag skulle komma tillbaka om två veckor, men hon ringde aldrig hem och jag blev aldrig kallad. Det var en del av mig som hela tiden bara önskade att någon skulle ta tag i mig. Jag var också övertygad om att jag inte var tillräckligt sjuk eftersom så många tittade på men inte gjorde någonting.

När jag började gymnasiet så mådde jag mycket bättre, det var också skönt att inte vara stämplad som hon som inte åt. På gymnasiet var första gången en vuxen person frågade mig om jag hade haft det jobbigt med maten, och efter det så var det hon (skolsköterskan) jag pratade med. I februari första året på gymnasiet så träffade jag en gammal kompis och hon sa: men Signe, du håller ju fortfarande på, om du inte berättar så gör jag det.

Anna: Jag som psykolog märkte inte heller några uppenbara varningstecken. Det var nästan tvärtom för Signe som alltid varit social och gillat skolan. Jag tänkte

också att det är vanligt med ångest ibland hos tonåringar. Jag höll på lite som en tennismatch i huvudet med vad som var vad i hennes stress. Men jag hade aldrig någon misstanke om ätstörning. Efter att du hade pratat med din vän så fick jag halva historien. Vi låg i din säng i flera timmar innan du orkade säga något. Jag har ljugit för er, sa du då. Men du beskrev det som att du haft det jobbigt i historien, inte längre. Jag hade inte heller någon anledning att misstro dig då, jag trodde på att du mådde bra nu. Men jag ringde en kollega och sa: Jag har en dotter som har haft det jobbigt förut och kanske behöver prata om det, ni får jättegärna jobba lite med hennes prestationsångest också. Efter ett tag ringde hon mig och sa att detta är en pågående ätstörning och att hon ville skicka remiss till specialistenheten.

Signe: Jag tappade det när jag fick reda på att ni visste. Jag kände att jag inte längre hade någonting att dölja och blev snabbt sämre. I oktober fick jag plats på dagvården där jag var mellan 9 och 15 varje dag. Jag kommer också ihåg att jag tänkte: Detta har pågått i flera år och nu är ni så jävla oroliga helt plötsligt. I december hade det bara blivit värre och jag blev väldigt deprimerad av att inte ha några sociala sammanhang.

Anna: Allt som kändes meningsfullt för dig försvann. Skolan, vännerna och kontrollen över ditt eget liv. Det var hemskt att se hur påbörjan av en behandling gör att ens barn bara mår sämre. I januari slutade du helt äta och dricka, vilket man inte kan göra mer än några dygn. Så jag åkte till akuten med dig, och efter det vi fick en plats på ätstörningsklinikens slutenvård.

Signe: Där var jag i fem och en halv månad. Innan inläggningen var jag inte längre mig själv. Jag hade vanföreställningar, jag slutade borsta tänderna med tandkräm för att jag trodde att det var kalorier i tandkrämen. Jag såg ingen framtid då men efter några veckor av behandling började jag komma tillbaka lite. Man lärde känna folk där och hade vanliga samtal vilket jag tror var jätteviktigt för mig, jag skrattade igen. Det skapade en längtan efter livet. I maj insåg jag att jag visst ville ta studenten och skolan skulle börja i augusti. Jag fick också träffa mina tjejkompisar och ha en tjejkväll på en permission då. De satt och berättade om olika fester, olika killar och jag satt där och hade missat allt. Men det kändes ändå på många sätt som förut. Vi skaffade också en av katterna vi har nu och jag bestämde mig då för att den dagen vi hämtar henne ska jag vara utskriven. En vecka innan vi blev kattägare, fick jag komma hem. 

Anna: På gymnasiet var de magiska människor, både studierektorn och skolskjuksköterskan, de ringde mig ofta. De var ett otroligt stöd och en fantastiskt bra elevhälsa.

Berätta om känslan när du kom tillbaka

Signe: När jag kom tillbaka till skolan gick jag hos en psykolog och jag gick kvar i öppenvården på deltid. Skolsköterskan som jag hade en så fin kontakt med hjälpte mig massor under denna period. På höstterminen i trean blev jag friskförklarad, men under vintern fick jag en dipp. Jag har svårt för att vara ensam och mamma var i Thailand med min lillasyster. Det var corona då så skolan var på distans men utan att jag skrev något så ringde min studierektor: ”Hej Signe, hur mår du?” Jag svarade att jag inte mår bra och då fixade hon så att jag fick vara i skolan, tillsammans med skolsköterskan och några lärare, så att jag fick sällskap och stöd.

Vad har hjälpt dig mest i tillfrisknandet av din ätstörning?

Signe: Att få glimtar av att testa på livet igen. Det jävliga med ätstörning är att man inte väljer att bli sjuk men man måste verkligen välja att bli bättre. Då var det de små glimtarna där jag insåg att såhär kan jag har det hela tiden. Sen trots att vården är knackig på många håll så var det avgörande för mig att få vård. Jag är så tacksam att jag kom till en punkt där jag vågade be om hjälp.

I familjen var det jätteviktigt att försöka undvika konflikt och att vi hittade en balans där jag blev stöttad men fick mitt eget space. Det var också väldigt hjälpsamt för mig att haka upp mitt tillfrisknande på saker, såsom katten, skolan och en planerad resa med mina vänner. Att ha mål var väldigt viktigt för att orka. Jag har också i detta lärt mig om mina sårbarheter genom terapin vilket gör att jag idag kan hantera mina känslor.

Vad skulle ni säga till andra som befinner sig i er situation?

Signe: Be om hjälp! Det finns ingen vikt eller tid som bestämmer när du ska få hjälp. Eller för att du ska förtjäna att få hjälp. Det är alltid allvarligt. Det är svårt att bli bättre och man måste verkligen kämpa, men det är så himla värt det.

Anna: Som förälder är verkligen ensam inte stark. Be om hjälp, ställ frågor, hitta någon att vända dig till. Våga vara lite jobbig i vårdkontakt, det är långa köer och svårt att få hjälp. Det lönar sig att inte ge sig. Det är också svårt att inte känna hopplöshet och frustration, inte minst i tärande matsituationer, men försök så gott det går att dumpa egen ångest hos vänner eller annat stöd snarare hos den sjuke. Vi brukar också få kämpa med självkritik, försök minska den stränga rösten och rikta samma förståelse du skulle ge en vän, till dig själv. Det är svårt nog som det är. 

Hur mår ni nu?

Signe: Jag mår väldigt bra och livet är kul. Jag gör saker jag vill, om det handlar om att äta choklad eller ta mig an en föreläsning. Jag har lärt mig att hantera motgångar.

Anna: Jag mår också bra. När vi arbetar i det här projektet påminns jag om hur det var och jag känner en sån otrolig tacksamhet över hur det gick. Jag kommer ihåg stressen då och hur jag försökte visualisera ett tillfälle längre fram, när hon är frisk och vi är på en resa eller är och fikar. Men inte kunde jag föreställa mig då, att jag också skulle få sitta och höra dig prata om det här och vi har skrivit en bok dessutom. Det känns fint och meningsfullt.

Intervju och artikel skriven av Emmy Ottosson, redaktör Elevhälsan.se

Här kan du köpa boken!

Fotograf: Anna-Lena Ahlström