Fråga
Hej Staffan!
En rak fråga:
Kan personalen (skolsköterskor, skolkuratorer, skolpsykologer och andra) ha gemensam handledning där de diskuterar olika ”elevfall” och hur man kan jobba med dem och egna upplevelser kring detta?
Det verkar stört omöjligt att få ett rakt svar av myndighetssverige! Vad jag förstår har de inte gemensam handledning i dag och detta beror på att de styrs av olika lagar, sköterskor av hälso- och sjukvårdslagen.
Stämmer det?
Hälsningar,
P-A-P
Svar:
Hej P-A-P,Tack för en spännande och viktig fråga, men nog inte så svår anser jag.
Via handledning, extern eller intern, finns goda möjligheter att lära sig mer om andra yrkesgruppers syn på människor och arbetssätt. Jag har själv vid flera tillfällen föreläst på handledarutbildningar i landet, bl.a. i Uppsala och i Lund. Då har jag tagit upp frågor om förutsättningarna, juridiskt och etiskt, för att föra samtal om namngivna elever i skolan.
Handledaren verkar, kan man kanske säga, som en katalysator i den process som handledningsuppdraget innebär. Genom handledarens medverkan ska gruppmedlemmarnas medvetenhet öka om processer och förhållanden i gruppen eller på skolan. För att handledningen ska fungera fordras en viss öppenhet. Handledaren bör, tror jag, klokt bidra till att alla i gruppen vill och vågar delta i samtalet. Handledaren är på ett sätt en outsider, som genom sitt utanförskap har möjlighet att se och ge nya perspektiv och därmed tillföra gruppen sådant som kan bidra till att skapa förändring.
Som handledare möter man en personalgrupp under kortare eller längre tid. Vid handledningen berättar deltagarna om förhållanden i gruppen och ibland om enskilda personer i eller utanför gruppen, till exempel elever, skolledare och arbetskamrater. I vissa delar beskrivs mer generella förhållanden – till exempel arbetsmiljön eller de pedagogiska villkoren vid skolan. I dessa delar blir sekretessen inte problematisk. Men när enskilda personers förhållanden dryftas kan bestämmelser om skolsekretess och tystnadsplikt aktualiseras. Frågan blir vilket utrymme det egentligen finns att prata öppet i en handledningsgrupp om namngivna förhållanden som rör enskilda personer?
Utöver den juridiska dimensionen finns även ett etiskt förhållningssätt då information lämnas mellan olika befattningshavare. Trots att de flesta anställda på en skola juridiskt har rätt att tala med varandra, måste vissa etiska regler iakttas. Uppgifter får inte lämnas i onödan. Om en viss person inte behöver uppgiften för sitt arbete ska uppgiften inte lämnas. Det blir alltså hela tiden en balansgång mellan juridik, och etik men även metodik. Metodiken innebär att ett arbetssätt väljs som skapar utrymme att lämna information, när sekretess gäller. Den bästa metoden är alltid samtycket från den det berör. Genom ett samtycke från en vårdnadshavare eller en elev i tonåren kan sekretesskyddade uppgifter lämnas till andra utanför skolan eller till annan personal på skolan, som inte möter eleven i sitt skolarbete. Till vilka känsliga uppgifter kan lämnas beror på hur samtycket är utformat.
Det framgår inte av din fråga om det är namngivna eller avidentifierade elevers förhållanden som ska diskuteras. Vid säker avidentifiering är sekretess och tystnadsplikt inget problem; då kan fall diskuteras öppet och varje deltagare kan ge sina egna synpunkter på hur man ser på allvaret i det diskuterade fallet och kanske ge förslag på lösningar. Detta blir viktig kunskap för alla deltagare. Om namngivna elever behandlas måste tystnadsplikten respekteras liksom etiken. En juridisk gräns i skolan finns mellan EMI, det vill säga skolsköterskor och skolläkare, och övrig skolpersonal, i båda riktningar. Mellan övriga befattningshavare finns en etisk gräns som innebär att det behövs ett giltigt samtycke för att en identifierbar elev ska få dryftas mellan personal i skolan, inte endast över sekretessgränsen utan även över den etiska gränsen.
Mitt råd är därför: Välj i första hand handledning via säker avidentifiering, inte bara utan att namn nämns utan att alla kännetecken i övrigt hålls utanför diskussionen. Handledaren bör skapa fiktiva elevfall som stämmer väl överens med de verkliga elevförhållanden som handledningen ska belysa.
Skulle identifierbara elever tas upp vid handledningen måste alltså a) varje deltagare beakta sin egen tystnadsplikt, b) en bedömning göras om det är etiskt acceptabelt att lämna ut känsliga uppgifter till andra i handledningsgruppen som inte möter eleven och c) inhämta ett samtycke från vårdnadshavare och, i vissa fall, även från den elev det gäller. Detta avgörs utifrån elevens ålder, mognad och vad saken, d.v.s. samtalet, kan komma att gälla.
Min slutsats är att handledning avidentifierat är att föredra. Den kan, om elevfallen väljs med omsorg, ge lika bra resultat eller bättre jämfört med namngiven handledning. Jag kan tillägga att en extern handledare som uppdragstagare har tystnadsplikt när namngivna elever diskuteras. För att tydliggöra detta ska ett uppdragsavtal undertecknas. En handledare som är anställd vid den skolverksamhet där handledningen ges har samma tystnadsplikt som vid sin tjänstgöring där.
Hälsningar Staffan
