Fråga:
Hej Pia!
Jag jobbar som psykolog på habiliteringen och stöttar föräldrarna till ett barn med NPF och svag teoretisk begåvning. Barnets pedagog är tveksam till om hen kommer att uppnå läromålen, dels för att hen inte tycks ha kapacitet (även om man formellt bara bedömt ett ämne), och dels för att barnet inte får något gjort i skolan. Jag och föräldrarna hade ett möte med EHT där det framkom att barnet mest sprang runt under skoltid. Någon inlärning verkar inte ske. Barnet klarar inte att arbeta med uppgifter utan en-till-en-stöd, och det finns det inga resurser till. Det finns alltså ingen åtgärdsplan och inget särskilt stöd. Skolan kände inte ens till alla barnets diagnoser trots att en överlämning hade skett.
Jag brukar inte lägga mig i skolans arbete, men var rejält upprörd efter mötet. Det saknas ju helt adekvat stöd! EHT var mest fokuserade på att habiliteringen skulle utreda IF så att barnet kan placeras i anpassad skola. Jag har sagt till skolan och föräldrarna att jag inte kan lägga mig i vad skolan gör, men vi har fortsatta nätverksmöten utifrån barnets fungerande och beteende i skolan. På hemmaplan har barnet/föräldrarna fått stöd av habiliteringen. Hade detta varit min verksamhet hade jag som psykolog inte stannat kvar, så illa skött verkar det vara. Visst behöver skolan göra en kartläggning kring varför barnet inte uppnår läromålen? Och om man inte vet om detta är fallet men barnet inte medverkar i undervisningen, visst borde det kartläggas av den anledningen? Jag har rekommenderat föräldrarna att fråga om barnet riskerar att inte nå läromålen. Och i så fall be skolan att göra en pedagogisk kartläggning. Finns det något annat dessa föräldrar kan göra för att få till någon form av anpassning från skolans sida? Jag kan som ni förstår inte ligga på skolan som habiliteringspsykolog, det är inte mitt uppdrag. Men föräldrarna är själva teoretiskt svaga och behöver instruktioner. Om detta får fortgå finns stor risk för att barnet utvecklar en psykisk ohälsa.
MVH P
Svar:
Hej P!
Tack för att du hör av dig, och för att du så tydligt beskriver situationen. Jag förstår verkligen att du blev upprörd på basen av det du berättar om barnets (och även vårdnadshavarnas) utsatthet, i kombination med att inget fungerande stöd tycks vara på plats i skolan.
Enligt Skollagen (3 kap. 7 §) ska en utredning om en elevs behov av särskilt stöd göras om det kan befaras att eleven trots extra anpassningar (anpassningar av den karaktär som går att genomföra inom ramen för ordinarie undervisning) inte kommer att uppfylla de betygskriterier eller kriterier för bedömning av kunskaper som minst ska uppfyllas. Dessutom ska behovet av särskilt stöd också utredas om eleven uppvisar andra svårigheter i sin skolsituation, vilket låter aktuellt i det fall du beskriver, oavsett om eleven idag antas nå målen för sin utbildning eller inte.
Kort sammanfattat består den pedagogiska utredningen av tre delar, där kartläggningen – grunden – innehåller all den information som skolan (t ex specialpedagog i samråd med lärare och EHT) behöver för att kunna göra en analys av elevens behov av stöd. Analysen leder i sin tur till en bedömning av vilka insatser som bäst möter de inringade behoven, och om det visar sig vara särskilt stöd som behöver sättas in så ska ett åtgärdsprogram upprättas.
Att eleven ”springer runt” på skoltid och inte får något gjort låter som ett skäl i sig till att utreda behoven närmare. Att skolan inte kände till sin elevs diagnoser tyder på möjliga brister i samverkan och överlämning, vilket naturligtvis inte gagnar barnet, men det i sig är inte direkt avgörande för hur skolan oavsett bör ta sig an en utredning av elevens stödbehov när skolsituationen inte fungerar.
Jag tycker det är både klokt och professionellt av dig att du värnar gränsen mellan habiliteringens och skolans ansvar, samtidigt som du ger föräldrarna vägledning när det behöver det stödet. I det här läget skulle jag rekommendera att ni vid nästa nätverksmöte frågar hur man har tänkt när det gäller den utredning om behov av särskilt stöd (USS) som rektorn av någon anledning hittills inte verkar ha fattat beslut om. Ni kan inte kräva en sådan utredning, men ni kan påtala vikten av att förstå mer om elevens behov, och också efterfråga en utvärdering av de extra anpassningar man eventuellt har velat pröva före en utredning startas. Det är också viktigt att skolan inte inväntar en IF-diagnos innan de agerar, för stöd i skolan ska elever få utifrån sina behov – inte utifrån sina diagnoser. Utredningar av behov av särskilt stöd får därför inte skjutas upp i väntan på andra aktörers bedömningar.
Till sist vill jag säga att det är värdefullt att du som psykolog fortsätter vara en röst för barnets rättigheter, även om du inte är ansvarig för skolans verksamhet. Din kompetens är en viktig resurs i er samverkan, och ditt engagemang gör skillnad.
Med hopp om en förbättrad situation snarast,
/Pia
