Fråga
Undrar vad som gäller när elev och vårdnadshavare tackar nej till elevhälsan. Elevhälsan är som bekant frivillig. Självklart kan då direktkontakt mellan elevhälsa och familj inte längre förekomma. Men vad gäller indirekt?
Kan skolan ändå låta elevhälsan ansvara för elevens utredningar av särskilt stöd eller diskutera eleven på gemensamma möten? Får skolan dela eventuell ny information om eleven med t.ex. kurator, och kan det även omfatta sådant som är av medicinsk eller personlig karaktär och som kommer skolan tillhanda?
Familjen har varit tydlig med att inget fortsatt samtycke finns till elevhälsans inblandning då förtroendet tyvärr har kollapsat.
E
Svar:
Hej E,
Ledsamt att höra att förtroendet mellan familj och elevhälsa har kollapsat. Frågan blir då vad skolans elevhälsa ändå kan/måste göra och vilken information i skolan som får delas.
Före 2011, i tidigare skollag, gällde att vårdnadshavare (vh) kunde motsätta sig att eleverna gavs särskilt stöd via åtgärdsprogram (ÅP). Numera gäller att skolan är skyldig att utreda elevers behov av särskilt stöd och att ge det stödet genom ett ÅP, om utredningen visar att det behövs. Varken vh eller eleven kan motsätta sig detta. I det arbetet ska vh och elev ges möjlighet att vara delaktiga, men inget krav på delaktighet kan ställas av skolan.
Även i övrigt har skolans personal rätt att vid behov sinsemellan diskutera elevens och hemmets förhållanden. Den som står utanför den diskussionen är elevhälsans medicinska insats (EMI) -skolsköterska och skolläkare – ,som p.g.a. sin speciella sekretess som huvudregel behöver ett samtycke för att lämna sin information vidare till övrig personal.
Den övriga elevhälsans professioner kan även utan ett samtycke vid sina möten diskutera elevens situation men också föräldrarnas/hemmets. De ska anstränga sig för att återupprätta förtroendet med hem och elev, eftersom elevens situation, oavsett ålder, påverkas negativt av en pågående konflikt skola/hem.
Skulle skolan misstänka att barnet far illa genom sin situation eller genom hemmets agerande finns enligt socialtjänstlagen 19 kap. 1 § en skyldighet att göra en orosanmälan till socialnämnden.
Min förhoppning är alltså att hem och skola ska kunna ha ett samarbete som gynnar eleven. Om förtroendet, som i detta fall har kollapsat, inte kan förbättras finns alltid en lösning att söka plats för eleven i en annan skola. Det kan jag rekommendera om ingen annan lösning är möjlig.
Jag vill slutligen tillägga att det utöver EMI endast är den personal i skolan som är direkt inblandad i elevens skolgång som ska utbyta information. Där finns en tydlig etisk gräns, inte minst viktig vid mindre eller medelstora skolor på mindre orter i landet, där ”alla tenderar att känna alla”.
Hälsningar i vinterrusket
Staffan
