Fråga:
Hej Pia!
Jag har både hört dig föreläsa och läst din bok, och vill börja med att tacka för att du skriver om detta viktiga som inte uppmärksammas annars!
Jag är lärare, men också mamma till två barn, 14 och 11 år, som båda har särbegåvning (IQ över 130) och NPF-diagnoser. (Dottern har adhd och sonen adhd plus autism.) Jag märker hur det ställer till det för dem båda i skolan då de inte får rätt utlopp för sin begåvning, utan istället ganska ofta bara tillrättavisningar. Jag jobbar i samma skola som de går på, så det gör det extra svårt för mig att prata om deras begåvning då det dels verkar vara ett känsligt ämne i sig, plus att vissa lärare heller inte ser den hos barnen alls p g a deras diagnoser. Det är i övrigt en väldigt bra skola.
Har du något råd till mig om hur jag kan prata om detta på ett bra sätt med deras skola, d v s med mina egna kollegor?
Med vänlig hälsning
N
Svar:
Hej N!
Jag kommer i mitt svar att använda begreppet 2E/twice exceptionality, vilket innebär att en individ har ett ovanligt starkt intellekt, men också ovanligt stora svårigheter (t ex p g a NPF), men eftersom bägge delarna är för omgivningen osynliga egenskaper så adresserar omgivningen i regel först vad det syns yttre tecken på. Därtill har de flesta av oss en tendens att omedvetet stanna i den förklaringsmodell vi en gång har valt, och på så vis cementeras lätt bilden av en elev som antingen en elev i behov av stöd eller som en ovanligt lärstark elev, fast det inte är helt ovanligt att båda sakerna är sanna samtidigt.
Du undrar hur du ska ta dig an samtalet om dina barns 2E-profiler med deras skola, tillika dina kollegor, som inte ser tecknen på barnens begåvning. Jag vet inte hur du har försökt göra det hittills, men eftersom du i din fråga till mig använder begreppet ”särbegåvning” så tror jag att det kan vara relevant att jag allra först delger min tanke om det, för dig att sedan göra vad du vill av.
”Särbegåvning” är ett otydligt begrepp som (kanske just därför) har blivit laddat på många skolor. Ofta verkar det användas mer eller mindre synonymt med 2E, om vi ser till de egenskaper som beskrivs, men utan att man uttalat tar hänsyn till att det svåra faktiskt handlar om konsekvenser av vad som kan tänkas vara en funktionsnedsättning. Det medföljande budskapet är ofta att mer utmaningar i lärandet för en ”särbegåvad” elev är vägen att gå, eftersom stimulansen denne då får leder till att problemskapande beteenden försvinner samtidigt som måendet förbättras. Dessvärre visar det sig inte alltid vara fullt så enkelt när skolan efter bästa förmåga prövar strategin i verkligheten – särskilt inte när eleverna har kommit upp i dina barns ålder – och jag misstänker att det kan vara åtminstone en delorsak till den frustration som tyvärr ofta väcks så fort ordet särbegåvning lyfts vid skolmöten.
Jag förstår verkligen att det känns viktigt för dig som förälder att lyfta barnens begåvning för att balansera skolans tendens att tillrättavisa dem. Du skriver att vissa lärare inte ser begåvningen. Kan de lärare som faktiskt lyckas se den vara ett stöd i det här? Vad gör de annorlunda än andra lärare? Vilka mönster går att hitta?
Kan det vara så att barnen inte bara har en påtaglig ojämnhet i sina funktioner, utan också otillräckligt stöd för konsekvenserna av sina funktionsnedsättningar? Begåvningen är särskilt svår att uppfatta om den mestadels går åt till att kompensera för det svåraste och till att orka med skoldagen. Jag skulle därför föreslå att ni börjar med att utvärdera det stöd och de anpassningar barnen får idag, för att säkerställa att de faktiskt har förutsättningar för att tillgodogöra sig undervisningen. Viktigt är då att ni tittar inte bara på vad som händer på lektionstid, utan även på ett eventuellt behov av stöd i de friare sammanhangen.
Jag tror också att du skulle tjäna på att börja använda 2e i dialogen med dina kollegor. Det börjar landa även här i Sverige, glädjande nog, och ger ofta skolan bättre förståelse för en elevs komplexitet och behov av anpassningar och parallell stimulans än vad ordet ”särbegåvning” gör. Förmedla gärna att 2e-barn sällan kommer till sin rätt i lärandet innan tillräckligt stöd för funktionsnedsättningens konsekvenser har satts in, eftersom det tar mycket kraft att på egen hand försöka kompensera för t ex nedsatta exekutiva funktioner (så länge barnet ens orkar). Lärande av nytt och intressant är ju det bästa många 2E-elever vet, och förhoppningsvis kommer det att märkas allt tydligare vartefter rätt stödinsatser kommer på plats. Kanske kan du låna ut ditt exemplar av boken till skolans specialpedagog, en mentor eller kurator och hoppas på nyfikenhet på den?
Jag vill också skicka med dig att inte alla 2e-barn mår dåligt, även om dina barn verkar ha det lite svårt i skolans miljö just nu. Tids nog ökar deras förståelse för hur de själva fungerar, och då kan de successivt börja ta hand om sina resurser och säkerställa stöd för sina behov när det behövs. 2E kommer de att vara hela livet, så att hitta egna strategier och nå självinsikt är viktigt, parallellt med att omgivningen behöver se och lyssna för att förstå. Om det finns en vuxen i skolan som barnen litar på, och som är genuint intresserad av hur skoldagen och lärandet fungerar för dem, så kan den relationen spela stor roll under en sådan här period. Om ingen sådan finns just nu så ökar det givetvis bördan på dina axlar, men gör vad du kan för att hålla modet uppe. Det är skönt att läsa att du känner en grundläggande tillit till skolan. Förhoppningsvis är det som utmanar mest just nu övergående.
Sammanfattningsvis: intellektuell utmaning ger sällan önskad effekt för en 2E före parallellt stöd finns på plats för de funktioner som inte är lika långt utvecklade som 2E-elevens intellekt är starkt. Tänk därför på att anpassningen behöver riggas som en gungbräda; stöd och stimulans i ett väl avvägt samspel.
Varmt, hoppfullt lycka till!
/Pia
